Debatt

"Studieförbundens nya självgranskning vilseleder mer än den kontrollerar"

DEBATT. Studieförbundens självgranskningar visar på stora brister där fusket ligger på högre nivåer än vad de försöker hävda. Frånvaron av vilja att ta itu med problemen är oroväckande, skriver Magnus Ranstorp, Peder Hyllengren och Aje Carlbom.

Folkbildningsrådet har beslutat att förbunden ska få samma nivå av statsbidrag år 2020 och 2021 som 2019. Men när verksamheten går ner uppstår frågan var statsbidragen hamnar, skriver debattörerna.
Folkbildningsrådet har beslutat att förbunden ska få samma nivå av statsbidrag år 2020 och 2021 som 2019. Men när verksamheten går ner uppstår frågan var statsbidragen hamnar, skriver debattörerna.Foto: Riksbanken
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Magnus Ranstorp
Docent, Försvarshögskolan
Peder Hyllengren
Analytiker, Försvarshögskolan
Aje Carlbom
Biträdande professor, Malmö universitet


Under det gångna året har frågan om folkbildningens medel diskuterats i flera debatter och granskats i mediala avslöjanden. Vi som skriver denna artikel har här på Altinget debatterat frågan vid ett par tillfällen med företrädare för sektorn.

De många frågetecken som kringgärdat studieförbundens verksamhet har föranlett en större egen-initierad granskning av studieförbundens verksamhet 2017-2019, som såväl Folkbildningsrådet som branschföreningen Studieförbunden i samverkan meddelade häromveckan.

Inte betryggande

Vi förstår att det varit nödvändigt för “folkbildningsfamiljen” att visa upp ett resultat efter all kritik av hur skattemedel fuskas bort. Men dessvärre kvarstår grundproblemet: folkbildningens kontroller av hur medlen används är illa utförda självgranskningar som saknar gemensam metod. Detta gäller även den senaste granskningen, som i stället för betryggande bevis på uppstramning blir ytterligare ett exempel på att problemen inte tas på allvar.

Yttre tryck har uppenbarligen varit nödvändigt för att få ens denna halvhjärtade granskning till stånd.

“Här har studieförbunden under granskningen varit lika enade som tuffa i sina bedömningar”, säger David Samuelsson, generalsekreterare för branschföreningen Studieförbunden i samverkan stolt. I informationen till utbildningsdepartementet säger Folkbildningsrådet: “Den utökade kontrollen är den mest omfattande efterkontroll som någonsin genomförts av studieförbunden”. Men granskningen är snarare en optisk illusion med stor variation i utförande.

Tveksamma gränsvärden för fusk

Olika studieförbund har använt olika metoder, olika gränsvärden för fusk och hur stor andel av verksamheten som granskats. Avseende den granskade riskparametern “personer med högt deltagande” valde exempelvis Studiefrämjandet att sätta gränsen vid max 480 deltagartimmar per individ och år medan ABF och Ibn Rushd satte samma gräns vid 700 timmar. Totalt valde fyra studieförbund 700 timmar, ett studieförbund 600 timmar och fem studieförbund 480 timmar som övre volymgräns.

För att relatera detta till verklig tid så är 700 timmar detsamma som att gå i studiecirkel 15 timmar i veckan året runt med fyra veckors semester. 480 timmar innebär att gå i studiecirkel 10 timmar varje vecka året runt med fyra veckors semester. Gränsdragningarna är alltså inte bara vitt skilda mellan studieförbunden, de är också – även med det “lägre” taket – astronomiskt höga och som gjorda för systematiskt fusk.

Djävulen finns i detaljerna

Som alltid sitter djävulen i detaljerna. Studieförbundens självgranskningar visar på stora brister där fusket ligger på högre nivåer än vad de försöker hävda. För att tydliggöra tillvägagångssättet: Ponera att studieförbund X har en total verksamhet om 100 timmar och granskar 10 av dessa timmar. De finner att 2 timmar är felaktiga (alltså 20 procent) men rapporterar sedan glatt att det bara är 2 av 100 timmar (2 procent) som var felaktiga.

Precis så har statistiken över fuskets utbredning hanterats. Och Folkbildningsrådet lämnar sedan med god min över dessa vilseledande siffror till utbildningsdepartementet.

Bräckligt underlag

Några exempel: Studieförbundet Bilda uppger att de strukit 23 906 timmar av 76 000 granskade timmar, vilket ger att de strukit 28,1 procent. Men för att kunna rapportera en lägre siffra så jämförs i stället strukna timmar mot det totala antalet timmar i förbundet (3 751 000 timmar) vilket visar att de strukit mindre än 1 procent av sin verksamhet.

Nu invänder kanske vän av ordning att man heller inte kan anta att ”fuskförekomsten” är 28,1 procent, då det granskade underlaget inte är ett regelrätt stickprov. Sant. Men, även med detta i minnet är den vinkel som Folkbildningsrådet anlägger kraftigt missvisande, när man lyfter fram att Bilda efter granskningen bara har strukit en procent av verksamheten. I synnerhet mot bakgrund av de tveksamma gränsvärdena.

Här borde man ha varit transparent med att 28,1 procent av den granskade verksamheten har fått strykas. Det kan också tilläggas att den granskade verksamheten endast utgjort två procent av den totala verksamheten, vilket understryker det bräckliga underlaget.

Därtill har Bilda valt att sätta ribban för fusk högt genom att granska dem med över 700 deltagartimmar eller deltagare som registrerats för minst 10 dubbelbokningstillfällen. Vidare uppges att Bilda hade “totalt 2 894 samkörda dubbelrapporterade arrangemang 2019, vilket motsvarade 5,3 procent av studieförbundens samkörda arrangemang med personer som är dubbelbokade i flera studieförbund.”

Äpplen och päron

Studieförbundet Sensus anger att de stryker 1,4 procent av den totala verksamheten, men av rapporten framgår att de egentligen stryker 9,5 procent av den granskade verksamheten. Återigen jämförs äpplen med päron – de presenterar inte strukna mot granskade utan bara mot totalen vilket blir vilseledande.

Studieförbundet Vuxenskolan rapporterar att 1 688 av 6 288 arrangemang fastnade i samkörda dubbelrapporterade arrangemang, vilket är drygt 27 procent av den granskade verksamheten under 2019. Totalt ströks 89 472 studietimmar (1,3 procent av total verksamhet) och 7 942 unika deltagare, men återigen jämförs strukna timmar med totalen vilket blir missvisande.

Kulturprogram skralt granskade

Studieförbundet Ibn Rushd anger inte hur många timmar som granskats. Trots det strök man 1 000 unika deltagare. Man hade troligtvis kunnat hitta fler då Ibn Rushd valde en parameter där personer som närvarat på mer än 52 kulturarrangemang har valts ut för granskning. Det är dock oklart om det avser per år eller perioden 2017-2019.

Det är också anmärkningsvärt att det gigantiska ABF som har 687 632 deltagare i studiecirklar och som omfattar totalt cirka 3,4 miljoner studietimmar (2019) väljer att enbart granska deltagare med mer än 700 timmar. Därtill har man beslutat att inte granska kulturprogram som omfattar över 104 000 arrangemang under 2019. Är ABF verkligen trygga med att man inte hade upptäckt helt andra nivåer av fusk om extern och grundlig granskning hade gjorts?

Studiefrämjandet sticker ut

Studieförbundet NBV:s rapport innehåller så få siffror att det är omöjligt att göra en meningsfull analys av hur man fått fram de 52 000 timmar som man rapporterar har strukits.

Studiefrämjandet har i sin granskning gått igenom ett stålbad i jämförelse med övriga nio och har som resultat strukit över 8 procent av sin verksamhet. För övriga studieförbund är siffrorna omkring 2 procent.

Insatta källor inom studieförbunden uppger för oss att den verkliga andelen fusk i de olika förbunden är långt större än vad som redovisats. En studieförbundsveteran med decennier i branschen befarar att fusket kan utgöra mellan en tredjedel och upp till hälften av verksamheten. En av källorna i fråga påpekar också att ledarna för studieförbunden gör upp inom ramarna för Studieförbunden i samverkan om vad och hur mycket som ska strykas innan man går till Folkbildningsrådet.

Ointresset alarmerande

Nyttjandet av bedrägliga parametrar som gör att fusket ser begränsat ut är förstås illa. Men än mer oroväckande är frånvaron av vilja att ta itu med problemen.

Först nu, efter massiv kritik, erkänner flera av studieförbunden att de borde ha gjort dubbelkörningar flera år tidigare och ändrat bidrags- och fördelningssystem som gynnar kvantitet i stället för kvalitet.

Studieförbunden i samverkan hävdar att “det tidigare inte funnits ett fullgott tekniskt stöd för att samköra uppgifter på det här sättet”. Det framstår som ett svepskäl. Det har ju gått att genomföra nu, vilket snarare ger en vink om prioriteringarna. Yttre tryck har uppenbarligen varit nödvändigt för att få ens denna halvhjärtade granskning till stånd.

Studieförbunden som bankomat

För många samverkanspartners är studieförbunden en lukrativ bankomat. Här kan man få kostnadsersättningar – täckning för kvitton, hyreskontrakt, fakturor. Mindre än tio procent kollas av studieförbund och Folkbildningsrådet så risken för upptäckt är minimal.

I gruppen studieförbundsadministratörer och heltidsanställda cirkelledare är incitamenten till felrapportering naturligen små, då det sätter levebrödet i farozonen.

Studieförbundens senaste självgranskning är ett kvitto på att det krävs trovärdig extern genomgång av samtliga studieförbund för att närma sig en korrekt siffra över hur omfattande fusket är. Med visst undantag för Studiefrämjandet imponerar granskningarna föga.

”Städat lagom”

Dessa missförhållanden medför att riksdag och skattebetalare utsätts för systematiskt bedrägeri av statsbidrag i ett system som granskar sig självt och som, i värsta fall, utnyttjas för att finansiera helt andra verksamheter än det var tänkt. Över tid handlar det sannolikt om miljardbelopp. Få felsteg polisanmäls eller krävs tillbaka. Det samlade intrycket är att studieförbunden nu har “städat lagom” för att behålla samma höga nivåer av statsbidrag framöver.

Under pandemin har Folkbildningsrådet fattat ett principbeslut om att studieförbunden ska erhålla samma nivå av statsbidrag år 2020 och år 2021 som 2019. Då verksamheten går ner avsevärt för alla studieförbund genom digital omställning, uppstår frågan: Var hamnar de ackumulerade statsbidragen, då studieförbunden inte är vinstdrivande?

Politiker måste driva frågan

Vi ser inte att systemfelet som finns i denna sektor har förutsättning att rätta till sig under Folkbildningsrådets ledning. Riksdagens politiker måste driva frågan. Vi vill i sammanhanget bidra med fyra förslag på åtgärder:

  • Trovärdig extern granskning av samtliga studieförbund för att gå till botten med fusket.

  • På kort sikt bör Folkbildningsrådet få direkt tillgång till kontrollsystemet Gustav och skära bort mellanhanden Studieförbund i samverkan. Datakörningar mellan studieförbunden bör ske löpande under hela året.

  • Folkbildningsrådet bör på längre sikt läggas ned och verksamheten bör i stället införlivas i en befintlig myndighet. Att en ideell förening hanterar miljardbelopp av statliga medel har inte visat sig fungera särskilt väl.

  • Avveckla stödet till studieförbundet Ibn Rushd på grund av dess kopplingar till Muslimska brödraskapet och anti-demokratiska samarbetspartners.

Vi är medvetna om folkbildningen både har bidragit och kan bidra till samhället, tveklöst har företeelsen potential värd att värna. Men när fusk och islamism finansieras med skattemedel behöver politiken agera kraftfullt. Sverige ska inte vara ett ekonomiskt “slukhål” för allsköns bedrägerier i demokratins namn.

Läs också

Nämnda personer

Magnus Ranstorp

Styrelseledamot Sida, docent i statsvetenskap och strategisk rådgivare vid Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet (CTSS) vid Försvarshögskolan
Docent i statsvetenskap (Försvarshögskolan 2005)

E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00