Slutreplik: Larsson måste se vinsterna på kort sikt

Marcus Larsson beskriver mycket träffande den situation som skolor på många håll står inför. Det handlar om helt oacceptabla sparbeting i kommunerna som leder till nedskärningar och resulterar i ökad arbetsbelastning för lärare.

Rensa bort

Det är alldeles riktigt att dokumentationshysterin som ålagts lärarna starkt har bidragit till en ökad arbetsbörda och en kringskuren akademisk frihet. Därför framhöll jag i min artikel att det finns två helt avgörande förutsättningar för att lärare ska få en bättre arbetssituation. ”Lärarna måste på sikt blir fler och det arbete som lärare utför och som inte leder till att eleverna lär sig mer måste rensas bort. För de arbetsuppgifter som sedan återstår är vi öppna för att andra yrkeskategorier tar ett större ansvar.”

Insatser på kort sikt 

Jag vill alltså vara mycket tydlig med att slå fast att skolan i första hand behöver fler lärare, att arbetsuppgifter helt enkelt borde tas bort och att det nu måste bli ett omedelbart stopp för kommunernas nedskärningar. Men på kort sikt verkar möjligheterna att rekrytera tillräckligt många behöriga och legitimerade lärare begränsade. Det får naturligtvis inte innebära att man inte så långt som möjligt försöker uppnå just det. För även insatser på kort sikt för högre löner och lindrigare arbetsbelastning, som kan locka redan utbildade lärare tillbaka till yrket, kan på längre sikt bidra till yrkets attraktivitet för de som nu överväger att utbilda sig till lärare.

Det finns funktioner

Tyvärr är det fortfarande ett faktum att statens enda möjlighet att direkt påverka skolans resursfördelning är via riktade statsbidrag.

Hela syftet med satsningen måste vara att skapa större utrymme för lärarna att koncentrera sig på kärnuppdraget, undervisningen. För även efter att man rensat bort arbetsuppgifter så kommer det att finnas en del arbete i skolan, som idag utförs av lärare, som andra kan och rent av borde göra. Det kan handla om att se till att elevhälsopersonal finns i tillräcklig omfattning för till exempel socialt stöd, IT-tekniker för att hjälpa till med datorer och IT-utrustning eller elevassistenter för att stödja elever med särskilda behov.

Men det finns också andra arbetsuppgifter som i ringa grad har med undervisningen att göra, men där lärarassistenter kan fylla en funktion. Det kan till exempel handla om rast- mat- och provvakter, kopiering, tidskrävande men nödvändig administration kring ledighetsansökningar, studiebesök, föräldramöten, nationella prov och andra prov.

Motiverande

Dessutom föreslog jag att mer kvalificerade assistenter bör kunna fungera som mentorer och ha en nära kontakt med den enskilde eleven och säkerställa att information kring eleven till exempel i samband med utvecklingssamtal når fram, leda klassråd, rapportera frånvaro till hemmet och till CSN men också att motivera de elever som behöver det för att närvara i undervisningen.

Skolledarna ska ha ansvaret

Det lärarassistenter skulle kunna göra är alldeles självklart en fråga som måste avgöras lokalt på varje skola och utgå från det som lärarna just där efterfrågar. Det finns säkert en stor variation i önskemålen, bland annat beroende på hur stor skola det handlar om, åldern på eleverna och på den arbetsorganisation som finns. För att lärarassistenter i praktiken inte ska leda till ytterligare en börda för lärarna måste det stå klart att det är skolledarna som har arbetsledningsansvaret.

Marcus Larsson ställer i sin artikel den berättigade frågan om lärarassistenter är vettigt använda resurser. Tyvärr är det fortfarande ett faktum att statens enda möjlighet att direkt påverka skolans resursfördelning är via riktade statsbidrag. Detta så länge kommunerna har ansvaret för merparten av skolans resurser. Lärarnas Riksförbund förespråkar sedan länge en helt annan ordning där staten tar ansvaret för skolans finansiering. I den ordningen skulle staten kunna använda pengarna i den riktningen Marcus Larsson, och LR, skulle föredra. Men i väntan på det måste vi förhålla oss till de förslag som läggs.

För litet bidrag

Före valet enades många partier om en satsning på lärarassistenter. Vi fick intrycket att man ville se en satsning som skulle göra verklig skillnad. Tyvärr verkar det inte bli fallet. En årlig satsning på 475 miljoner utgör mindre än en halv procent av vad grundskolan kostar under ett år. Det innebär att man på många skolor inte kommer se röken av några assistenter.

3,3 miljarder

Med hänsyn till vad partierna lovat i valrörelsen om att satsningen skulle minska arbetsbelastningen föreslog jag att man utgår från en assistent på tio lärare. Det skulle något öka förutsättningarna att få den hjälp som förespeglats lärarna. Med en genomsnittlig månadslön på 25 000 kronor för lärarassistenter skulle det innebära en kostnad om 3,3 miljarder.

Kommunerna är otillräckliga

Notera att lärarassistenterna är en statlig satsning som alltså inte skulle drabba kommunerna. Det kan förstås inte uteslutas att kommunerna kan använda pengarna på något annat, icke avsett, sätt, vilket delvis tycks ha blivit fallet med den stora och viktiga satsningen på ökad likvärdighet. Kommunerna har nu allt för många gånger visat sig helt otillräckliga när det gäller ansvaret för skolan.

Låt staten ta över

På vår senaste kongress tog vi även beslut om att aktiebolagsformen inte är lämplig för skolan. Utbildningsuppdraget måste alltid komma i första hand. Dessa diskussioner, hur obekväma de än är, tar Lärarnas Riksförbund varje dag. Så Lärarnas Riksförbund maning till politikerna måste nu få ett snabbt genomslag – låt staten ta ett fast grepp över skolan!