Rättsprofessor: Svårt för föräldrar att gå emot skolplikten

En måhända perifer men intressant juridisk aspekt på den pågående coronakrisen är om barn i skolåldern som av något skäl inte önskar gå i skolan medan krisen pågår kan befrias från den lagstadgade skolplikten.

Skälen till en sådan vägran kan naturligtvis variera: det kan vara barn med sjuka föräldrar, barn som själva är i riskzonen eller barn vars föräldrar är rädda för att låta dem gå i skolan och anser sig kunna undervisa dem hemma, alldeles särskilt nu när de kanske själva jobbar hemifrån.

Undervisning som en rättighet

Vilket skälet till utevaron från skolan är kan i dagsläget sannolikt påverka den juridiska bedömningen i det enskilda fallet, men först bör något sägas om den allmänna rättsliga bakgrunden.

Reglerna om skolplikt och samtidigt skolundervisning som en mänsklig rättighet finns dels i 2 kapitlet Regeringsformen (RF) och dels i den särskilda Skollagen från 2010. Internationella konventioner som FN:s barnkonvention betonar starkt undervisning som en rättighet.

Föräldrarnas aldrig så starka oro eller önskemål är inte i sig tillräckliga skäl.

Joakim Nergelius
Professor i rättsvetenskap, Örebro universitet

Till skillnad från många andra omdiskuterade rättsområden där konflikter kan tyckas uppstå mellan lagstiftning och mänskliga rättigheter finns här därför ingen egentlig konflikt mellan grundlag och vanlig lag.

Originell rättsfråga

Både RF och Skollagen utgår nämligen från att skolundervisning är en samtidig plikt och rättighet, vilket kanske gör rättsfrågan lite originell. RF 2:18 slår till exempel fast att ”Alla barn som omfattas av den allmänna skolplikten har rätt till kostnadsfri grundläggande utbildning i allmän skola.”

Och vilka barn som omfattas av skolplikten framgå av 7 kap. i Skollagen. Lagen harmonierar således med grundlagen, tydligare än inom många andra omdiskuterade rättsområden.

Så har dock inte alltid varit fallet. Skolplikten får ses som en begränsning av den i RF 2:8 garanterade rörelsefriheten, vilken enligt RF 2:20-21 under vissa förutsättningar kan begränsas genom lag. Den har en lång historia, men reglerades länge i 1971 års skolförordning, som gällde långt in på 1990-talet.

Dåvarande Regeringsrätten (nu Högsta Förvaltningsdomstolen) fann ändå i ett rättsfall 1981 att denna plikt inte var någon grundlagsstridig inskränkning av rörelsefriheten, vilket ter sig märkligt.

Speciell situation

De föräldrar som nu argumenterar för att deras barn temporärt ska befrias från skolplikten har därför inget lätt rättsligt utgångsläge. Det bör också nämnas att kommuner – vilka ju är skolans huvudmän – enligt Skollagen (7 kap 23 §) kan rikta vitesförelägganden mot föräldrar som inte gör allt för att deras barn fullgör skolplikten, vilket också skett i flera fall.

De argument som nu ändå används eller kan användas mot skolplikten – eller för ett tillfälligt undantag från denna – är främst av tre skäl, nämligen medicinska (barnet tillhör en riskgrupp eller har en sjuk förälder), pragmatiska (”vi sköter undervisningen lika bra hemma”) eller präglade av allmän oro för coronavirus.

Rent allmänt kan väl då sägas att den nuvarande situationen är väldigt speciell. Det kan påminnas om att regeringen genom en lag i mars givit sig rätten att vid behov omedelbart stänga grundskolor, trots att även detta normalt ska göras av ansvarig kommun eller myndighet.

Läroplikt

En utgångspunkt bör väl då vara att uppenbara medicinska skäl bör kunna beaktas, medan en rent allmän coronaoro inte kan vara ett giltigt skäl för frånvaro då grundskolor överlag inte är stängda och barn eller ungdomar inte tillhör riskgrupperna.

Svårast att bedöma blir då den intressanta mellangruppen, där föräldrar åtar sig att sköta undervisningen hemifrån, kanske med utarbetade läroplaner som stämmer med skolans egna. Kan så att säga en slags läroplikt tillfälligt ersätta skolplikten?

Min bedömning är att de kommuner eller skolor som vägrar gå med på sådana arrangemang har tillräckligt rättsligt stöd i RF och Skollagen för att driva igenom sin linje mot föräldrarnas vilja, vid behov även genom vite trots att sådana åtgärder kan tyckas opsykologiska i dagsläget.

Samtidigt finns det i individuella fall inga uppenbara hinder mot frivilliga överenskommelser mellan skolledning och föräldrar om att tillfälligt genomföra sådana arrangemang, givet att man kan komma överens om villkoren.

Kompromissvilja bättre än tvång

Den nuvarande situationen är tämligen unik och det återstår faktiskt bara en dryg månad av vårterminen. Barn i grundskolan ska inte examineras och prövas för högre studier på samma sätt som gymnasister.

Frivillighet och kompromissvilja är bättre än hot och tvång. Engagerad skolpersonal bör kunna finna metoder att kontrollera att de trots allt få elever som det gäller verkligen lär sig tillräckligt. Ett visst utrymme för att tillfälligt övergå till ”läroplikt” bör därför finnas, men bara om kommunen och skolledningen är med på noterna. Föräldrarnas aldrig så starka oro eller önskemål är inte i sig tillräckliga skäl.