Politiskt storspel avgör striden om EU-toppjobb

Fördel Calvino

När Margrethe Vestager, med nio år i EU-kommissionen bakom sig, i juni tillkännagav sin avsikt att söka tjänsten som chef för EIB verkade loppet redan avgjort. Men nu när Nadia Calvino har kommit in på scenen ser det mycket svårare ut för danskan.

Spaniens finansminister och vice premiärminister har en stor erfarenhet som minister i sitt hemland och som tidigare mångårig generaldirektör på EU-kommissionen. Calvinos starkaste kort är att hon inte bara är den nuvarande finansministern, utan att Spanien innehar EU-ordförandeskapet under denna sexmånadersperiod.

Alla vet att Margrethe Vestager och Nadia Calvino är de överlägset största kandidaterna. 

En källa med inblick i processen

Som tidigare ekonomiminister och vice premiärminister har Vestager också deltagit i många av de viktiga så kallade Ekofinmötena mellan de europeiska ekonomi- och finansministrarna – men det var många år sedan.

– Alla vet att Margrethe Vestager och Nadia Calvino är de överlägset största kandidaterna. Men Calvino har en fördel i att hon själv sitter i ledarstolen vid bordet just nu och att hon känner alla nuvarande finansministrar personligen, säger en källa nära processen.

Det verkar nästan paradoxalt att den spanska ministern själv står värd för det möte där ministrarna ska försöka enas om namnet på EIB:s nya chef. Det kommer dock vara belgaren Vincent Van Peteghem som kommer att leda den diskussionen, och Nadia Calvino måste lämna rummet när hennes egen kandidatur ligger på bordet.

– Men alla vet att hon står precis runt hörnet med champagnen på kylning, säger källan.

Politiska spelet svårare än vanligt

Här kommer den nya danska ekonomiministern Jakob Ellemann-Jensen att spela en viktig roll för att förespråka den danska kandidaten. Kanske helt på sin plats, eftersom Venstre och De Radikale tillhör samma liberala politiska familj på europeisk nivå och ingår i samma politiska grupp i Europaparlamentet.

Det är inte säkert att ministrarna lyckas nå en överenskommelse vid mötet i Spanien i mitten av september. I så fall kan beslutet skjutas fram till nästa möte mellan EU:s finansministrar, som äger rum i Luxemburg den 17 oktober. Men då börjar det också brådska, för efter nästan 12 år vid rodret för EIB ska Werner Hoyer avgå i slutet av året.

Det politiska spelet är svårare än vanligt. EIB:s betydelse har de senaste åren ökat, bland annat som en kanal för investeringar i Europas gröna omställning men också som ett viktigt verktyg i den kommande återuppbyggnaden av Ukraina efter kriget.

EIB är EU:s egen bank med lånegarantier från de 27 medlemsstaterna själva, och bara förra året lånade banken ut upp till 850 miljarder svenska kronor. Upp till 10 procent av kapitalet kan spenderas på projekt utanför Europa, inklusive Afrika. Men den allra största delen av pengarna går till projekt inom medlemsstaterna själva, inte minst i Spanien, Italien och andra sydeuropeiska länder.

Prolog till kommande stormaktskamp

Därför har Spaniens socialistiska regering goda skäl att vilja ta över ledningen för banken, som annars skulle komma hamna under kontroll av en liberal dansk vid namn Vestager. När allt kommer omkring skulle hon kunna föreslå nya idéer för att prioritera andra typer av lån i framtiden, kanske för mer moderna, gröna och högteknologiska projekt på andra håll i Europa. Som till exempel Central- och Östeuropa.

Det är en prolog till det stora hopkok av kohandel som kommer att äga rum nästa sommar, när listan över topposter i EU och Nato ska fyllas på.

I detta avseende återspeglar kapplöpningen om EIB-jobbet många av de grundläggande politiska och ekonomiska maktkamper som präglat utvecklingen av det europeiska samarbetet under dessa krisår. Det är också ett slags prolog till det stora hopkok av kohandel som kommer att äga rum nästa sommar, när hela listan över topposter i EU och Nato ska fyllas på.

Hur skall man hitta en balans mellan ekonomiska intressen i nord, syd, öst och väst? Hur mycket kan de största länderna bestämma över små och medelstora länder? Finns konsensus till höger eller vänster om mitten av Europas politiska spektrum?

Allt detta kan spela en roll när det beslutas om Margrethe Vestager ska leda Europeiska investeringsbanken.

De tre största länderna kontrollerar showen

När beslutet är fattat krävs två tredjedelars majoritet med minst 18 medlemsländer – men också en summa av länder som representerar minst 68 procent av bidragen till bankens eget kapital. Eftersom Tyskland, Frankrike och Italien vardera står för 18,8 procent kan därför bara två av dem tillsammans utgöra en blockerande minoritet.

Det innebär att det som ledarna för de tre största länderna väljer att göra kommer att vara mer avgörande än vanligt: Tysklands socialdemokratiska förbundskansler, Frankrikes liberala president och Italiens högernationalistiska regeringschef.

Valet mellan borgerliga Vestager och socialisten Nadia Calvino kan på ytan se ut som en klassisk strid mellan Europas blå och röda regeringar. I praktiken är det något mer komplicerat.

Valet mellan borgerliga Vestager och socialisten Nadia Calvino kan på ytan se ut som en klassisk strid mellan Europas blå och röda regeringar. De politiska familjerna kan också spela en roll i duellen omde andra tre kandidaterna, som väntat, hoppar av längs vägen. Men i praktiken är det något mer komplicerat.

Det är till exempel möjligt att Italiens högerextrema ledare, Giorgia Meloni, inte kommer vilja kämpa till sista blodsdroppen för en spansk socialist, trots att de två sydeuropeiska länderna faktiskt har många gemensamma intressen.

Omvänt kan Tysklands förbundskansler Olaf Scholz känna press att stödja den "röda" kandidaten från Spanien. Detta försätter Scholz i ett dilemma, eftersom hans gröna och liberala regeringskollegor i Berlin förmodligen hellre skulle ge jobbet till Vestager.

Detta leder oss till mannen vars överläggningar sannolikt kommer att avgöra resultatet: Frankrikes ledare, Emmanuel Macron. Han kan bli nyckeln.

Macron och Vestager oense om industri och kärnkraft

Som ett övergripande politiskt övervägande borde Macron ha mycket gemensamt med Vestager: De tillhör samma politiska familj, liknar varandra som ledarskapstyper och är överens om många saker, till exempel vikten av klimatpolitik, teknisk utveckling och grundläggande demokratiska rättigheter. I praktiken har dock fler och fler sprickor uppstått de två emellan.

Som ett övergripande politiskt övervägande borde Macron ha mycket gemensamt med Vestager. praktiken har dock fler och fler sprickor uppstått de två emellan.

Margrethe Vestager är ingen anhängare av den alltmer protektionistiska industripolitik som den franske presidenten vill främja. Tvärtom har hon i den fria konkurrensens namn motsatt sig sammanslagningar som skulle ge vissa europeiska industrijättar större dominans.

Vestager har också varit bland de kommissionärer som har motsatt sig försök att klassificera kärnkraft som hållbar energi, med särskild rätt till subventioner och skatteförmåner – en viktig fransk fråga i en tid då krig och energikris har utlöst nya försök att måla kärnkraften grön i EU:s stödsystem.

Hittills har det inte varit Europeiska investeringsbankens praxis att låna ut pengar till projekt som syftar till att investera i ny utveckling av kärnkraftverk. Det vill Emmanuel Macrons regering ändra på, och är det då en bra idé för Paris att placera en dansk kärnkraftsskeptiker som chef för EIB?

Bleknar den danska stjärnan?

Så det handlar inte bara om politik, ekonomi och olika nationella intressen – utan också till viss del om Margrethe Vestager själv. Efter att ha varit en superstjärna i den tidigare kommissionen verkar Vestagers stjärna ha bleknat i vissa länder, delvis för att hon har förlorat högprofilerade fall mot Apple och andra amerikanska teknikjättar.

President Macron har inte heller alltid varit nöjd med hennes hantering av hur Europa bäst kan motverka USA:s alltmer aggressiva industripolitik. Denna irritation vädrades tydligt när Frankrike under sommaren stormade över utnämningen av den amerikanska ekonomen Fiona Scott Morton som ekonomisk chefsrådgivare för konkurrenspolitik vid EU-kommissionen.

I Bryssel ses fallet som det senaste exemplet på att kommissionens annars populära och pålitliga danska har tappat fotfästet.

Margrethe Vestager försökte först att stå fast vid att Scott Morton bara var den bäst kvalificerade, oavsett var hon kommer ifrån. Men Emmanuel Macron gjorde det till ett politiskt problem att utse en amerikan snarare än en europé till en så viktig EU-tjänst.

Några dagar senare var Fiona Scott Morton tvungen att dra tillbaka sin kandidatur.

Andra viktiga kommissionärer hade också motsatt sig utnämningen, och dess upphävande var ett offentligt nederlag för Vestager, som i egenskap av konkurrenskommissionär och vice vd för digital utveckling personligen hade pekat ut den amerikanska experten.

I Bryssel ses fallet som det senaste exemplet på att kommissionens annars populära och pålitliga danska har tappat fotfästet.

Nu är piedestaler något som är gjort för att falla av – och det är diskutabelt hur rättvis kritiken mot Vestagers senare år som toppkommissionär verkligen är. Men den finns. Och det är kanske en annan anledning till att det är dags för henne att söka nya betesmarker.

De närmaste veckorna kommer att visa om dessa betesmarker finns i Europeiska investeringsbanken i Luxemburg. Samtidigt kommer diskussionen om hennes utnämning att ge oss några viktiga fingervisningar om vilken riktning EU kommer att ta de kommande åren.