Osannolikt att Sverige klarar EU:s klimatkrav

Med de föreslagna åtgärderna kommer utsläppen utanför utsläppshandeln att börja minska märkbart tidigast 2027, för sent för att EU-lagstiftningens krav ska kunna uppfyllas. När det gäller åtgärder för att öka inlagringen av kol i landskapet och i träprodukter kommer förslagen inte i närheten av vad lagstiftningen fordrar.

Den 30 juni 2024 ska alla EU-länder lämna en uppdaterad version av sina nationella energi- och klimatplaner till EU-kommissionen. För att Sverige ska ha en chans att klara EU-lagstiftningens krav, måste Tidöpartierna senast tills dess presentera ytterligare åtgärder som dels säkrar att användningen av fossila drivmedel senast 2025 börjar minska med åtminstone 6-7 procent om året, dels begränsar det årliga uttaget av virke ur den svenska skogen med ett par-tre miljoner kubikmeter. Att skjuta upp åtgärderna kommer bara att göra allting mycket svårare och dyrare.

Varför ska andra göra annorlunda?

Om Sverige respekterar eller bryter mot EU:s klimatlagstiftning avgör naturligtvis inte i sig hur det ska gå för världen; några miljoner ton svenska koldioxidutsläpp hit eller dit gör just ingen skillnad. Och de böter EU-domstolen eventuellt kan utdöma om vi bryter mot lagstiftningen, kan nog den svenska statskassan hantera utan svårigheter.

Vart processen tar vägen avgörs i medlemsländerna, bland annat i Sverige.

Problemet är att om inte Sverige respekterar EU-lagstiftningen, kommer förmodligen ytterligare ett antal EU-länder att följa efter (och vilka är vi i så fall att kritisera detta?). Om det sker, kommer EU inte längre att uppfylla sina åtaganden under Parisavtalet, vilket i sin tur leder till att unionen inte längre kan fortsätta att fungera som den viktigaste motorn i det globala klimatarbetet.

Skulle detta inträffa, är vi riktigt illa ute. Vart processen tar vägen avgörs i medlemsländerna, bland annat i Sverige. Därför måste Tidöpartiernas klimathandlingsplan snabbt kompletteras med ytterligare, kraftfulla åtgärder som snabbt ger effekt.

Det handlar om två av de centrala delarna av EU:s klimatlagstiftning:

• Ansvarsfördelningsförordningen (Effort Sharing Regulation, ESR) som sätter nationella tak för utsläppen utanför nuvarande utsläppshandelssystem (ETS1). Det handlar främst om fossila drivmedel (vägtrafik och arbetsmaskiner) och om jordbrukets utsläpp av metan och lustgas. Från dessa verksamheter får Sverige 2021-2030 maximalt släppa ut ungefär 270 miljoner ton koldioxid. I praktiken handlar det om att mellan 2024 och 2030 halvera försäljningen av fossila drivmedel.
• LULUCF-förordningen, som ställer krav på medlemsstaterna att öka kolinlagringen i landskapet och i träprodukter. Från och med 2026 måste den årliga nettoinlagringen i Sverige successivt öka så att den 2030 är minst 4 miljoner ton högre än den var 2016-2018, en ökning med kring 10 procent. Denna ökning krävs om EU:s löfte att till 2030 minska nettoutsläppen av växthusgaser med minst 55 procent (jämfört med 1990) ska kunna hållas.
  När det gäller kolinlagringen innehåller klimathandlingsplanen enbart närmast kosmetiska åtgärder; lite bidrag till återvätning av våtmarker, lite tankar om att bygga mera i trä. Det går i planen inte ens att skönja en ambition att respektera EU-lagstiftningen.

Beträffande ESR-utsläppen innehåller planen en enda åtgärd som mer än marginellt kan påverka utsläppen. Det gäller tankarna på en nationell utsläppshandel för de fossila bränslen som inte omfattas av nuvarande utsläppshandel.

Bra med bred handel

I planen säger Tidöpartierna att när EU:s nya, obligatoriska utsläppshandelssystem (ETS2) införs 2027, ska handeln i Sverige inte bara att omfatta de verksamheter som obligatoriskt måste ingå – vägtrafik, individuell uppvärmning och viss industriverksamhet. I Sverige ska handeln utvidgas till att omfatta all fossilbränsleanvändning som inte ingår i nuvarande utsläppshandel (ETS1), det vill säga även till exempel dieselanvändningen inom jordbruk, arbetsmaskiner och fiskebåtar. Detta är verksamheter som hittills i stort sett varit undantagna från energi- och koldioxidskatter, och ibland rentav fått bidrag av staten kopplade till sin dieselförbrukning.

Med ETS2 sätts ett unionsövergripande tak för de återstående, samlade koldioxidutsläppen från de verksamheter som omfattas. Om 18-19 år upphör utgivningen av ETS2-utsläppsrätter, vilket innebär näst intill ett förbud mot fossila drivmedel inom EU.

För att klara EU-lagstiftningen måste de svenska ESR-utsläppen minska mera än vad som följer av ETS2. Därför vill regeringen att de svenska ETS2-utsläppen även ska omfattas av en nationell utsläppshandel. Genom att snabbt strypa utgivningen av svenska utsläppsrätter ska försäljningen av fossila bränslen från och med 2027 kunna minska i så högt tempo att Sverige kan hålla de samlade ESR-utsläppen 2021-2030 inom den lagstadgade ramen på 270 miljoner ton.

För att klara ut hur det nationella systemet ska se ut och länkas till EU-systemet, tillsätts under 2024 en särskild utredning.

40 kronor vid pump?

Problemet är att om inte ESR-utsläppen (efter den ökning på 4-5 miljoner ton per år som regeringen räknar med blir följden av att man vid årsskiftet sänker både reduktionsplikten och drivmedelsskatterna) börjar minska rejält redan 2025 eller 2026, det vill säga redan innan utsläppshandeln startar, måste utsläppshandeln 2027-2030 tvinga fram en årlig minskning av försäljningen av fossila drivmedel med minst 10-15 procent.

Om inte Tidöpartierna mycket snart skärper sin klimatpolitik blir det helt enkelt omöjligt för Sverige att efterleva EU-lagstiftningens krav.

Det innebär att utgivningen av svenska utsläppsrätter måste bli väldigt begränsad, vilket i sin tur kommer att leda till att utsläppsrätterna blir dyra och till priser på fossila drivmedel på nivåer vi hittills aldrig upplevt. Om Tidöpartierna menar allvar med sin försäkran att man både tänker respektera EU-lagstiftningen och avvakta med ett nationellt handelssystem till 2027, måste man samtidigt berätta för medborgarna om de extremt höga priser på fossila drivmedel som väntar mot slutet av decenniet, sannolikt över 40 kronor per liter. I spåren av de dyra drivmedlen kommer andrahandspriserna på avgasbilar att kollapsa, samtidigt som priserna på elbilar lär dra iväg.

Det är svårt att tro att medborgarna kommer att acceptera en sådan utveckling. Upplägget försätter de politiskt ansvariga i en omöjlig situation. Sannolikt kan vi emotse samma politiska massflykt från utsläppshandeln som vi i fjol upplevde med reduktionsplikten.

Om inte Tidöpartierna mycket snart skärper sin klimatpolitik blir det helt enkelt omöjligt för Sverige att efterleva EU-lagstiftningens krav.