När statsministerns missnöje med tv-debatten blev en KU-granskning

Även om de flesta är överens om att ett avstånd på helst flera armar bör råda mellan politik och medier så är kanske valtider den period då det är som allra svårast för de folkvalda att inte tycka till om hur medierna gör sitt jobb – eller borde göra det i stället. När makten står på spel och frågorna upplevs för vassa eller för svepande, eller när talartiden känns kort är det förstås svårt att inte bli purken och recensera mediernas spegling av valrörelsen. Dessutom, även folkvalda är väljare och har som sådana en upplevelse av valet från två håll. 

För att komma i valstämning gör Altinget därför tre återblickar på tillfällen då valbevakningen har varit en så het potatis att den satt direkta avtryck i riksdagsprotokollen. 

1. Åren då MP ville reglera valbevakningen hårdare 
2. När statsministerns missnöje med tv-debatten blev en KU-granskning (nedan) 
3. Den ansträngda relationen mellan SD och public service

När statsministerns missnöje med tv-debatten blev en KU-granskning

Våren 2004 granskade konstitutionsutskottet frågan om dåvarande statsministern Göran Persson hade hotat verkställande direktören för TV4, Jan Scherman, i samband med kanalens partiledardebatt 2002. Persson hade, enligt Scherman, tagit till en ton som ”var ett otvetydigt hot” (bet. 2003/04:KU20 s. 169 f.).

Denne, närmare bestämt Jan Scherman, frågades ut i KU den 15 april 2004 och sade då att statsministern vid tillfället inte bara framförde hård kritik mot TV 4:s valbevakning utan att han också sade att:

”jag (Scherman, reds.anm) och TV4 hade investerat tungt i en borgerlig valseger. Om det nu inte blev så undrade statsministern om jag hade tänkt på vad som skulle kunna komma att hända, hur många ovänner vi skulle få i Rosenbad och att jag skulle få hela kanslihuset emot mig.”

Scherman sade vidare att:

”För mig är det helt uppenbart att det här inte handlade om det som är helt naturligt – att vem som helst har rätt att tycka och tänka om medier. Det här var otvetydigt ett hot, det vill säga en varning om att om vi inte ”bättrade oss”, eller hur man nu skall uttrycka det, skulle vi riskera att råka illa ut. Den vedertagna definitionen av hot, om man går till ordböcker, är ju att hotet i sig inte skall genomföras utan att hotets avsikt är att man skall ändra det beteendemönster som är kritiserat. Så uppfattade jag tveklöst statsministerns samtal med mig.”

Persson var inte imponerad

Göran Persson själv anförde inför utskottet att han fann den avslutande partiledardebatten i Tv4 ”mycket dålig”.

– Jag tyckte att de gjorde en dålig valbevakning. Jag har rätt att uttrycka den uppfattningen, sade Persson vid utfrågningen. 

Han förklarar även bland annat att:

”Det var svårt att över huvud taget få ordet i debatten. Och utfrågningen med mig var mycket aggressiv. Jag var djupt missnöjd med den bevakningen. Efter debatten var det som vanligt en buffé med säkert 100–150 personer närvarande i rummet. Hälften var säkert journalister och hälften tillhörande det politiska sällskapet – sakkunniga, pressekreterare och debattörerna själva.

Det är ungefär sammanhanget. Efter debatten sätter sig Scherman och jag för oss själva. Vi börjar tala om det hela. Jag sade säkert då vad jag tyckte om själva debatten och om valbevakningen. Exakt hur orden föll kommer jag inte ihåg. (---) Jag har varit med ganska länge, och jag har en stor respekt för medierna och mediernas sätt att arbeta. Men jag har också starka uppfattningar om det, så jag ger min synpunkt till känna. Allt säger mig att så skulle jag aldrig ha uttryckt mig, självklart inte. Något hot förekom inte.”

Striden mellan Scherman och Persson avgjordes inte heller av Konstitutionsutskottet, som i sitt granskningsbetänkande konstaterade att det:

”föreligger motstridiga uppgifter om det samtal som statsministern och verkställande direktören i TV4 AB hade efter partiledardebatten i TV4 den 10 september 2002. Granskningen kan därför inte föranleda något uttalande från utskottets sida om detta.”

Missnöje i opposition

Det är förstås inte bara statsministrar som kan känna sig missnöjda med den mediala valbevakningen. MP:s missnöjde väcktes i opposition under 90-talet och slumrade därefter in allteftersom man kom in i både riksdagsvärmen och Rosenbad (se tidigare artikel).

På senare år har framför allt Sverigedemokraterna profilerat sig som public service-kritiker i riksdagsdebatterna. Läs mer om detta i nästa artikel i denna serie.