Korta de oacceptabla köerna till cancervården

Cancer och väntan hör inte ihop. Sverige utmärker sig sedan länge för långa väntetider både inom vården i allmänhet och cancer i synnerhet. Att tiden mellan misstanke om cancer och behandling är oerhört plågsam vet alla berörda, alldeles oavsett om sjukdomen senare visar sig mer eller mindre allvarlig.

Prostatacancerpatienter värst utsatta

2015 infördes de så kallade standardiserade vårdförloppen, SVF, inom cancervården. Syftet var i första hand att reducera antalet onödiga, så kallade icke värdeskapande dagar. Utgångsläget räknades ut för de vanligaste cancerformerna:

Antalet dagar som bedöms nödvändiga varierar beroende på hur komplex utredningen är. Men även med dessa frånräknade framstår patienter med prostatacancer som de överlägset värst utsatta. Regeringen avsatte en halv miljard årligen, varav uppåt 400 miljoner kronor tillfördes regionerna, som alla har åtagit sig att medverka. Sedan dess har över tre miljarder kronor regnat över landet med syftet att minska väntetiderna.

Målet för SVF var att 70 procent skulle utredas enligt ett standardiserat sätt (inklusionsmålet) och att 80 procent av dem skulle få vård inom utsatt maxtid (ledtidsmålet).

Utvärderingar har skett årligen. Den senaste rapporten heter Kortare väntetider i cancervården – status för inklusions- och ledtidsmål ur SKR:s väntetidsdatabas 2020–2021. I inledningen sägs: ”Vid införandet av SVF var väntetiderna från diagnos till start av behandling orimligt långa inom flera diagnoser och dessutom med stora skillnader mellan regionerna”.

Oförändrat utgångsläge

På det hela taget tycks utgångsläget vara oförändrat. Förändringen till det bättre under 2020 förklaras av att antalet nydiagnostiserade minskade på grund av epidemin. Variationen mellan diagnoser och regioner är också fortsatt mycket stor. Till saken hör att statistiksystemet har krävt stora resurser och ändå inte fungerat tillfredsställande med stora bortfall, särskilt inom vissa diagnoser. Nyttan i det lokala klinikarbetet är därför begränsad.

Vid socialutskottets utfrågning om cancer häromdagen lovordades SVF som vanligt som ett bra projekt. Man framhöll att inklusionsmålet har uppnåtts någorlunda, men konstaterade samtidigt att väntetiderna och ojämlikheten fortfarande var i stort sett oförändrade.

Är detta ett varnande exempel på hur idéer uppifrån växer fram och implementeras utan att genomförandet styrs upp?

Man diskuterade, som många gånger förr, varför regionerna inte levererar det man tar på sig trots omfattande ekonomiska tillskott. Men det nya var att man ifrågasatte om projektet var rätt tänkt från början. Väntetiderna är kanske inte det viktigaste problemet, menade man. Avgörande borde vara det medicinska behovet, inte hur länge man behöver vänta. Man börjar tydligen redan glömma att den ursprungliga avsikten var att skydda patienterna från den ångest som ovissheten skapar före diagnos och behandling. Inget nämndes om ansvaret för det uppenbarligen misslyckade projektet.

Fyra lärdomar

Flera miljarder har alltså förbrukats utan att något uppnåtts av det som man föresatt sig. Är detta ett varnande exempel på hur idéer uppifrån växer fram och implementeras utan att genomförandet styrs upp?

Några lärdomar är uppenbara:

1. Utgångsläget var inte att alla cancerformer hade samma problem. Vissa diagnosformer hade redan väntetider som redan låg nära de optimala, medan andra hade många gånger längre tid. Att då ta till storsläggan, lika för alla, riskerar att bli fel rakt över.  
2. Extrapengar till vården ska gå direkt till klinikarbetet, inte till att göda vårdens redan övertunga administrativa apparat.
3. Riktlinjer för och uppföljning av vårdens verksamhet och resultat måste nationaliseras och kvalitetssäkras.
4. Ge inte upp arbetet med att minska de oacceptabla väntetiderna.