Den nya skogsutredningen öppnar för ett ohållbart skogsbruk

Den nya skogsutredningen ska se till att skogens ekonomiska resurser utnyttjas maximalt, emedan likvärdiga miljö- och produktionsmål används som ett betydelselöst mantra. Detta omöjliggör ett hållbart skogsbruk.

Kalhyggen skadar ekosystemet

Birdlife Sverige vill mer än gärna se att jord- och skogsbrukare kan leva på inkomster från den mark som de råder över. I många avseenden kan både biologisk mångfald och det svenska samhället gynnas av en levande landsbygd, så länge brukandet sker på ett sätt som följer gällande lagstiftning och inte enbart främjar produktion.

Kalhuggning och markberedning medför skadade ekosystem där få arter överlever. Med trakthyggesbruk, fragmentering och intensivt brukande blir skogslandskapen alltmer sårbara för klimatförändringar, extremväder, brand och skadeangrepp. Birdlife Sverige står upp för de livsmiljöer som såväl regering och riksdag som EU-kommissionen uttryckligen har bestämt att skogsbruket måste avstå från att avverka.

Det går definitivt att förena lönsamt skogsbruk med artskydd. Många mindre skogsägare vill bruka skogen utan att den kalhuggs, men de motarbetas av skogsindustrin och markägarorganisationer som motsätter sig minskad avverkning. Här borde staten ta ett större ansvar.

Skogsindustrin måste stötta sina medlemmar

Domar som implementerar miljöbalkens hänsynsregler kan innebära förbud mot skogsbruksåtgärder inom hänsynskrävande biotoper. Markägarorganisationerna kräver att markägare ska få ”full ersättning” även när kalavverkning innebär lagbrott. Att markägare ska få betalt för att följa lagen är ungefär som om ett åkeri skulle få betalt för att hålla hastighetsbegränsningarna.

Att markägare ska få betalt för att följa lagen är ungefär som om ett åkeri skulle få betalt för att hålla hastighetsbegränsningarna.

Den enda rimliga lösningen är att markägare får så pass hög utkomst av eller ersättning för naturvärden på sin mark att det överstiger virkesvärdet vid avverkningsförbud. Skogsindustrin och markägarkollektivet borde därför gemensamt fördela vinster från den gemensamma naturresursen skog som komplement till statlig ersättning. Hur kommer det sig att skogsägarorganisationerna inte stöttar sina medlemmar i denna fråga?

Svensk skogslagstiftning måste ändras, men inte så som skogsindustrin verkar hoppas. Skogsvårdslagen saknar i stor utsträckning skydd för arter och naturmiljöer, varför skogsbruket har präglats av frivillighet utan egentligt ansvar. Artskyddsförordningen (grundad i EU:s naturvårdsdirektiv) utgör starkare skydd för arternas livsmiljöer och börjar så sakteliga tillämpas i skogen.

Skydda de värdefulla skogarna

Vi har som samhälle enats om att samexistera med organismer som lever i de skogar som vi utnyttjar för egen vinning, något som kommande generationer lär kräva av oss. Därför måste vi nu visa hänsyn till de arter som hotas av trakthyggesbruket. Detta kommer vi inte undan så länge vi är medlemmar i EU.

I linje med det redovisade regeringsuppdraget om artskydd i skogen behövs lagstadgade förbud mot avverkning i hänsynskrävande biotoper som naturskogsrester, sumpskogar, hällmarker och hänglavsrika skogar – miljöer som skogsägarkollektivet redan lovat att ta hänsyn till i målbildsarbetet. Det vore ett enkelt sätt att vid varje avverkning slippa utvärdera vilken hänsyn som krävs för enskilda arter.

Därutöver måste staten avsätta medel för att skydda de för biologisk mångfald och klimat mest värdefulla skogarna. Till att börja med bör markägare som frivilligt vill skydda sin skog få utlovad ersättning omgående, inte som nu behöva vänta i åratal innan ersättning finns till förfogande, och i stället kanske välja att avverka delar av vårt naturarv.