Krönika av 
Svend Brinkmann

Debatten om boomers, millennials och generation Z är meningslös

Stora delar av generationsretoriken i samhällsdebatten bygger på myter. Sanningen är att det sällan är meningsfullt att dela upp människor efter generationer, skriver Svend Brinkmann.

Vår vilja att sätta generationsbeteckningar är nära kopplad till konsumtionssamhällets behov av att marknadsföra specifika nya produkter till dem, skriver krönikören.<br>
Vår vilja att sätta generationsbeteckningar är nära kopplad till konsumtionssamhällets behov av att marknadsföra specifika nya produkter till dem, skriver krönikören.
Foto: Ali Lorestani/TT
Svend Brinkmann
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Det påstås vara ett piller på gång som kan hålla oss unga.

Så om fem till tio år kanske det går att äta sig till ungdom? Inte bara genom att tvinga i sig grön gröt eller fasta, utan helt enkelt genom att ta ett piller.

Man kan fråga sig, varför ska det vara så coolt att förbli ung när vi vet att unga människor inte trivs, lider av stress och har sämre psykisk hälsa än resten av befolkningen?

Fakta

Piller för att bli 60?

Den befolkningsgrupp som är mest välmående är män i 60-årsåldern. Så kanske borde läkare utveckla ett piller som snabbast möjligt slungar unga och medelålders människor till 60-årsåldern, där livstillfredsställelsen är hög och den psykiska hälsan är god?

Skämt åsido. Naturligtvis vet jag att tonårspiller inte är avsedda att hålla personen i ungdomen, utan bara bromsa kroppens åldrandeprocess.

Och jag vet också att en trolig orsak till de 65-åriga männens lycka är att en hel del av samhället är utformat för att passa dem.

Ändå är det intressant att uppehålla sig lite vid den generation av unga människor, som både ses som idealet för alla andra samtidigt som vi oroar oss otroligt mycket för dem.

Ungdom är både något som många ivrigt vill upprätthålla – med piller, kost, motion eller kirurgi – och något som associeras med en perfektionskultur och ett prestationssamhälle, skärmberoende och psykiska diagnoser.

Men det finns inga vetenskapliga bevis som stöder påståendet att skillnaderna inom en generation är mindre än skillnaderna mellan generationerna

Ungdomen är det bästa och det värsta.

De senaste åren har det vuxit fram en hel bransch av ungdomsanalytiker som tecknar generationsporträtt. Ungdomar är si eller så och vill ha det ena eller det andra och ska hanteras på ett speciellt sätt på arbetsplatsen och i utbildningssystemet.

En mängd generationsböcker publiceras regelbundet med titlar som ”The Anxious Generation”, ”Young Generations at Work”, ”Generation Screen”, “Generation Z: Out of a Neon Dream”, ”Generation Offended” och ”The Generation That Will Save the World”.

Jag har själv efterhand förlorat orienteringen, men en sökning på Google avslöjar att de yngsta ungdomarna (födda efter 2013, vilket enligt min mening gör dem till barn) kallas ”Gen Alpha”.

Före dem hade vi i följande ordning ”Gen Z”, ”Millennials”, ”Generation X”, ”Baby boomers” och ”The silent generation” (och vissa arbetar med ännu fler kategorier).

Själv tillhör jag Generation X, och som ung slukade jag Douglas Couplands generationsporträtt, som populariserade termen i boken med samma namn (Generation X).

Skräpvetenskap

Det finns dock åtminstone två problem med alla dessa generationsporträtt och beteckningar.

För det första är de vetenskapligt mycket osäkra, och vissa av dem tenderar att vara ”skräpvetenskap”. För det andra riskerar de att fjärma generationer från varandra. Låt oss titta på dessa problem individuellt.

För några år sedan skrev den kände amerikanske historikern Louis Menand en essä i The New Yorker där han uppmanade oss att sluta prata om generationsskillnader, eftersom det helt enkelt inte finns empiriska belägg för dem.

Enligt Louis Menand är framväxten av de allestädes närvarande generationsbeteckningarna nära kopplad till ett konsumtionssamhälles behov av att förstå en ny generations ungdom som något unikt, med mycket speciella preferenser för att kunna marknadsföra specifika nya produkter till den – och till alla andra som också vill signalera ungdom.

Men det finns ingen vetenskaplig evidens som stöder påståendet att skillnaderna inom en generation är mindre än skillnaderna mellan generationerna.

Mer lik föräldrar än jämnåriga

Ofta kommer man att ha mer gemensamt med sina föräldrar när det gäller värderingar och livsåskådning än med en slumpmässig jämnårig. Och ofta kommer de tendenser som tillskrivs en viss generation (till exempel de unga) i verkligheten att att kunna avläsas hos befolkningen som helhet.

Louis Menand nämner som exempel den ökande ensamheten och den minskande sexuella aktiviteten, som knyts till unga människor, men som är allmänna samhällstendenser.

Om man går på stora vetenskapliga undersökningar i ämnet kommer man att bli besviken om man söker efter generationsskillnader.

En så kallad metaanalys av 20 studier med cirka 20 000 deltagare fann inga meningsfulla generationsskillnader när det gäller människors relation till arbete (som annars ofta lyfts fram som något som skiljer generationerna åt).

Senare forskning har bestämt motbevisat stora delar av generationsretoriken som myter. Sanningen är att det sällan är meningsfullt att dela upp människor i generationer. Att göra det är ett slags samhällsvetenskaplig astrologi som vem som helst kan spegla sig i.

Å andra sidan har föreställningen gradvis blivit så befäst att den får verkliga konsekvenser, eftersom så många människor tror på den och agerar utifrån den.

I en ny bok med titeln ”The Rise and Fall of Generation Now” utvecklar antropologen Tim Ingold några av dessa konsekvenser.

Rep, inte tårta

Tim Ingold kritiserar den föreställning som myten om generationsskillnaderna vilar på, nämligen att generationerna är som lagren på en tårta, som kan röra vid varandra, men som i övrigt är ganska olika. Det är en skadlig föreställning eftersom den fjärmar människor från varandra.

I stället föreslår han repet som en metafor.

Unga människor idealiseras som dem vi måste lyssna på och lära av om vi ska kunna lösa vår tids kriser, och som dem vi måste oroa oss för och skydda mot skärmar, dåligt välbefinnande, opioider och Andrew Tate

Ett rep är tvinnat med en mängd fibrer som låser sig med varandra. Ingen fiber löper genom hela repet, precis som ingen människa lever sig igenom hela historien, utan föräldrar, barn, barnbarn, barnbarnsbarn, barnbarnsbarn och så vidare griper tag i varandra.

Alla kända kulturer har byggt på att kunskap och färdigheter har överförts från de äldre till de yngre, varefter de yngre ibland har förnyat det som har gått i arv på uppfinningsrika sätt.

Därför är minnet av det förflutna nyckeln till framtiden, och Tim Ingold är orolig för att denna insikt kommer att försvinna i en nu-kultur.

Det är nuets kultur vi befinner oss i, och det är den kultur som blivit besatt av frågan om hur den nuvarande generationen unga är helt annorlunda än de unga i det förflutna.

Unga människor idealiseras som dem vi måste lyssna på och lära av om vi ska kunna lösa vår tids kriser, och som dem vi måste oroa oss för och skydda mot skärmar, dåligt välbefinnande, opioider och Andrew Tate.

Kanske är det så att våra barn och ungdomar inte är hjälpta av att uppfattas som något alldeles särskilt; som de som besitter sanningen om klimatkrisen, utbildning eller det goda livet.

De ska ju först själva komma igång med att lära sig, så hur kan vi räkna med att de kan lösa de problem som andra människor har skapat före dem?

Vi måste lyssna på dem, precis som vi måste lyssna på de medelålders och gamla. Det är inte människors ålder eller generationstillhörighet som avgör om de är värda att lyssna på. Snarare är det deras kunskaper, erfarenheter och idéer.

Kanske är det dags att släppa generationsgeneraliseringarna och i stället se på människor som sammanlänkade genom tiden som fibrer i ett rep.

Artikeln är översatt från danska och tidigare publicerad på Altinget.dk.


E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00