Sedan FN:s första miljökonferens, den så kallade Stockholmskonferensen 1972, har hundratals konventioner och internationella avtal behandlat miljöfrågor. Ändå befinner vi oss nu i en ekologisk kris så djup att den är svår att ta in. Det är en kris skapad av vår uppfattning om världen, och vi behöver behandla den på ett djupare plan än vad som vanligtvis är fallet.

Det har lett till en situation där massan av människoskapat material – byggnader, infrastruktur, prylar – sedan förra året är större än jordens biomassa.

Pella Thiel
Ordförande, End Ecocide Sweden

”Erkänner inga gränser för tillväxten”

Donella Meadows, huvudförfattare till Tillväxtens gränser från samma år som Stockholmskonferensen, har beskrivit de ogranskade antaganden samhällen håller sig med. De delade idéer och trosföreställningar om hur världen ser ut som utgör ett paradigm: ”så grundläggande för din mentala process att du knappt är medveten om dess existens, tills du försöker kommunicera med någon med ett annat paradigm.”

Paradigmet formar samhällets mål, regler och fysiska strukturer. Det västerländska paradigmet erkänner inga gränser för tillväxten. Det har lett till en situation där massan av människoskapat material – byggnader, infrastruktur, prylar – sedan förra året är större än jordens biomassa. Den mänskliga sfären är rent fysiskt mer omfattande än de levande ekosystem vi är totalt beroende av för våra behov av sådant som luft, vatten, mat och kläder. Enbart plasten väger mer än alla världens djur. Detta hotar inte bara fred, välfärd, mänskliga rättigheter och framtida generationer, utan själva livet på jorden.

Objekt och ägodelar

Så vilket ogranskat antagande ligger bakom denna så kallade ”utveckling”? Mänsklighetens separation från naturen och den självklara rätten att dominera den är grundläggande i den västerländska civilisationen. Ekonomiska, politiska och juridiska system byggda på denna idé innebär att naturen uppfattas som inget annat än resurser, objekt och ägodelar för oss. Den ekologiska krisen är en helt förutsägbar konsekvens i detta paradigm: Meadows och många andra har varnat för den i decennier.

Erkänn naturens rättigheter

Men ett antagande går att byta ut. Faktum är att det troligen är fåfängt att tala om hållbar utveckling om vi inte gör det. Därför är det oerhört hoppingivande att ett annat antagande, nämligen att även naturen har rätt att existera och blomstra, nu tar form i rasande takt.

Över hela världen fattas beslut på lokal, nationell och internationell nivå som erkänner naturens rättigheter i lagstiftning. I Bangladesh har alla landets floder erkänts som juridiska subjekt av landets högsta domstol. I Ecuador finns naturens rättigheter inskrivna i grundlagen. Konventionen för biologisk mångfald, det internationella ramverket för naturen, omförhandlar i år sitt handlingsprogram och i liggande förslag finns inskrivet att naturens rättigheter ska beaktas och erkännas. Detta är bara några exempel.

Menar regeringen allvar?

Idén att naturen har rättigheter som kan upprätthållas i lagar är inspirerad av världens urfolk, som håller sig med helt andra paradigm där människan uppfattas som en del av en levande helhet.

Naturens rättigheter skiftar på ett avgörande sätt vårt samhälles förståelse av relationen mellan människa och natur. Den är därmed paradigmskiftande, men den är även praktisk. Det är inte svårare för en domstol att upprätthålla rättigheterna för en flod, än att upprätthålla rättigheterna för helt fiktiva konstruktioner som företag.

Regeringen planerar nu för Stockholm+50, ett högnivåmöte som markerar femtioårsfirandet av Stockholmskonferensen 1972. Om man menar allvar med den uttalade ambitionen att förändra vårt förhållande till naturen och visa ledarskap i omställningen mot ett mer hållbart samhälle, så bör naturens rättigheter vara ett centralt tema under Stockholm+50.