10 miljarder har betalats ut utan effekt

Riksrevisionens färska utvärdering av statens satsningar för att minska de oacceptabla väntetiderna i den svenska vården är skoningslös. Vårdmiljarden sågas helt och de så kallade ”standardiserade vårdförloppen i cancervården” (SVF), delvis. Väntetiderna har till och med ökat och variationen mellan regionerna kvarstår. De riktade statliga medlen har inte haft någon effekt. Nära 10 miljarder har gått upp i rök.

eftersom inga positiva effekter i form av kortare väntetider har kunnat påvisas kan rimligen inte vissa patienter ha prioriterats på bekostnad av andra

Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, hävdar ständigt att regionerna inte vill ha riktade bidrag, inga pekpinnar från staten, men att man gärna tar emot villkorslösa pengar. I praktiken har regionerna i detta fall på egen hand omvandlat riktade bidrag till medel för fritt förfogande. Men inte allt, eftersom en del gått till ökad administration av bidragen, vilket rimligen inte var avsikten.

Undanträngning

Riksrevisionen tar också upp att riktade bidrag lätt leder till undanträngning. I vården lyfts ofta detta argument för att försvara att väntetiderna är ännu längre för dem som inte ska prioriteras. Men eftersom inga positiva effekter i form av kortare väntetider har kunnat påvisas kan rimligen inte vissa patienter ha prioriterats på bekostnad av andra. Orsaken är i så fall att administrationen av köerna tagit personal och pengar och därmed minskat vårdkapaciteten. Till exempel har många sjuksköterskor arbetat med koordination och registrering i stället för att vårda patienter.

Det delprojekt som Riksrevisionen inte ser helt negativt på är SVF. Man säger att projektet inledningsvis ledde till minskade väntetider för vissa diagnoser, vilket tolkas som att projektet kan leda till verksamhetsutveckling. Detta kan ifrågasättas eftersom de utdelade medlen då knappast hade hunnit sättas i bruk. Snarare rör det sig om att uppmärksamheten fick kliniker med extrema eller helt onödiga väntetider att på egen hand snabbt skärpa sig.

Att tiderna sedan dess inte förbättrats är ett bevis just för att någon effektiv verksamhetsutveckling aldrig kommit till stånd under de 8 år som projektet pågått.

Riksrevisionen har missförstått

Helt riktigt påpekar Riksrevisionen att SKR:s egen statistik av olika skäl är på gränsen till otjänlig, och att man därför vänt sig till de nationella kvalitetsregistren. Man kritiserar också att SKR redovisar i termer av antal patienter och inte antalet onödiga väntedagar per patient, vilket är vilseledande. Med exempel från de två största diagnoserna - bröstcancer och prostatacancer – är antalet patienter som har väntat längre än utsatt ledtid ungefär lika många, runt 25% vardera av alla cancerpatienter. När man däremot räknar hur många onödiga dagar varje patient i respektive diagnosgrupp väntat, så ligger bröstcancer bland de absolut lägsta medan prostatacancer ligger högst.  Man bör minnas att projektet döptes till ”Varje dag räknas”.

Den rimligaste slutsatsen hade varit att rekommendera staten att omedelbart sluta med riktade bidrag

På en punkt har Riksrevisionen missförstått SVF-projektet. Man efterfrågar vilka effekter som långa väntetider har på vårdutfallet. Den frågan är förstås mycket angelägen, men det ursprungliga syftet med SVF-projektet var att begränsa den synnerligen stora psykiska påfrestning som patienter utsätts för på grund av onödig väntetid mellan misstanke om cancer och första åtgärd.

Entydiga slutsatser men försiktiga förslag

Riksrevisionens slutsatser är entydiga men förslagen försiktiga, milt uttryck. Nära 10 miljarder har betalats ut utan effekt. Det kan inte bli tydligare att staten inte kan påverka vården genom riktade ”mutor”. Att skruva lite här och där lär inte räcka. Utredningen nämner också vid jämförelse med Danmark och Norge att väntetiderna där är ett mindre problem eftersom staten har en starkare ställning.

Den rimligaste slutsatsen hade varit att rekommendera staten att omedelbart sluta med riktade bidrag och i stället ta kommandot i vården. Den utredning som regeringen nu tillsätter om vårdens huvudmannaskap är angelägen men får inte fördröja lösningen av akuta problem. Uppgiften att formulera vårdens uppdrag samt att utvärdera måste omgående lyftas från vårdgivaren, och sanktioner bör införas vid avvikelser. Fatta tyglarna men var rädd om hästarna!