Det hade varit bra med ett partiprogram som pekade ut en riktning, gjorde en samhällsanalys och deklarerade hur den vänsterpartistiska visionen ser ut. Tyvärr är det inte vad vi får med det program som läggs fram av programkommissionen. Det är inte heller det vi får med den reviderade versionen av programmet.

Det tycks som att partistyrelsen inte är dom enda som släppt styret på cykeln och tänkt att man kommer hamna där man hamnar och att det ändå inte går att påverka. Likaledes verkar programkommissionen ha resonerat. Det bygger, enligt mig, på att man till stor del släppt samhällsanalys till förmån för att ta hänsyn till det dagspolitiska läget.

Självförtroendet för idéerna brister 

Den vänsterpartistiska logiken säger att när socialdemokratin vandrar högerut finns det ett utrymme att gå in på deras territorium och visa att vårt 8-procentiga parti är det som de socialdemokratiska kärnväljarna hela tiden eftersökt. För att vara rättvis mot partiet ligget det en viss sanning i det.

Problemet är att man i strävan efter att pasokifiera Socialdemokraterna vill visa att man är bättre än originalet i stället för att visa på att ett annat förhållningssätt och ett annat angreppssätt faktiskt också kan vara precis vad Sverige behöver. 

Så har partiets jordmån sett ut sedan 1917. Vi har varit en garant för att ett annat partis politik inte ska gå under av slagsida från höger. Partiets programkommission och partiledningens agerande visar att man insett att detta inte är en tillräckligt stor ambition för vårt parti. Det är rätt och riktigt.

Problemet är att man i strävan efter att pasokifiera Socialdemokraterna vill visa att man är bättre än originalet i stället för att visa på att ett annat förhållningssätt och ett annat angreppssätt faktiskt också kan vara precis vad Sverige behöver. Det är självförtroendet för idéerna som brister. En hegemonisering och anpassning till ett samhällsklimat som stagnerat till en högerpopulistisk tävling där dagordningen bestäms av helt andra krafter än våra. I denna anpassningspolitik vill partiledningen skopa ut antikapitalism, antiimperialism och antirasism när dessa utgångspunkter behövs som allra mest och när tron på ett alternativ är det svar som många människor söker.

Riskerar bli lika svårbegripliga som Miljöpartiet 

Vi såg tvehågsenheten i Palestinafrågan, där partiledningen hellre lade krutet på ett uteslutningsärende av en klok kamrat som uttryckt sig svepande och onödigt hårt istället för att med kraft kritisera Israels utrotningskrig mot Palestina. Vi såg det innan dess i Ukrainafrågan där partiet från början gick totalt vilse eller frågan om strejkrätten där partiet hade makten att stå upp för konflikträtten men valde att avstå från att fälla regeringen.

Innan dess såg vi det i hedersfrågan där partiledningen hellre bröt flagrant mot det kvinnopolitiska programmet än att göra upp med kulturrelativisterna. En osäkerhet på att dom egna lösningarna håller. Inte av nykter och faktabaserad omprövning utan ständigt med ett ängsligt äga på opinionssiffrorna.

Risken med det nya programförslaget är att Vänsterpartiet sätter sig i en situation där man blir lika svårbegripliga i sina bevekelsegrunder som Miljöpartiet eller Liberalerna. Så kan vi inte ha det. Faktum är att det går att bli tagen på allvar och bedriva ett gott hantverk både parlamentariskt och utanför parlamentet helt utan att förlora sina utgångspunkter. Det borde den sittande partistyrelsen ha i minnet efter striden om marknadshyrorna.

Minnet är bevisligen bra men kort.

Framtidstro är ett av begreppen Vänsterpartiet använder sig av i sin kampanj inför valet till EU-parlamentet. Ord spelar roll. Socialismen och feminismen inger hopp. Inte minst för alla unga som kämpar för den gröna omställningen.

Då får inte Vänsterpartiets framtidstro reduceras till att bli ett parti som den krisande och högertunga socialdemokratin tycker lite mindre illa om.