Sophie Nachemson-Ekwall: Arbetsförmedlingen nonchalerar de sociala företagen

Det är ett år sedan Sophie Nachemson-Ekwall, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm och rådgivare inom social finansiering, gav ut boken ”Dags att bry sig – Så kan civilsamhället och den idéburna sektorn lyfta Sverige”, på Ekerlids förlag. Den skrevs med ekonomiskt stöd av Fremia, som då nyligen hade blivit till genom sammanslagningen av Idea och KFO.

I din bok skrev du om hur de många aktörerna med överlappande mål gjorde det intressepolitiska arbetet spretigt. Ser du någon skillnad nu, ett år senare?

– Boken skrevs i ett skeende då flera civilsamhällesaktörer hade börjat inse värdet av att samarbeta mera. Man kan jämföra med näringslivet: ett familjeföretag, en internationell riskkapitalist och en finansfond på börsen är visserligen olika, men de har vissa gemensamma beröringspunkter. På samma sätt kan den kooperativa sektorn, ideella föreningar och stiftelser hitta gemensamma beröringspunkter.

Arbetsgivaralliansen ville inte, som Idea och KFO, slås ihop till Fremia. De ville hålla arbetsgivafrågorna och påverkansarbetet separat och bildade därför Idéburen välfärd som en sorts påverkansmotor. Försvagar den uppdelningen den gemensamma rösten?

– Nej, inte försvagar. Däremot kunde rösten kanske ha varit ännu starkare. Poängen med att koppla ihop arbetsgivarfrågorna med röstfrågan är att du får större ekonomisk kraft bakom. Ska du påverka politiker och få dem att se hur viktig den idéburna välfärden är under en pandemi, då krävs det resurser i form av rapporter, mötesplatser och tillgång till specialistkompetens inom exempelvis juridik. Jag tycker att man via Fremiaparaplyet har förstått det. De har till exempel haft flera gemensamma utspel inom arbetsmarknadspolitiken.

Vilka exempel tänker du på?

– De har påtalat behovet av att de sociala företagen måste finnas med när Arbetsförmedlingen och arbetsmarknaden reformeras. De arbetsintegrerade sociala företagen (ASF) och de andra idéburna organisationerna i sektorn har exempelvis stängts ute från Krom och matchningstjänsterna. Arbetsförmedlingen skickar inte längre den som är långt från arbetsmarknaden till de arbetsintegrerade sociala företagen.

– Här har Famnas och Forums medlemmar gått samman för att påtala problemen, men Arbetsförmedlingen har nonchalerat dem. AF har fått mindre resurser och har satsat allt på att digitalisera och agera storskaligt, medan deras egna utredare har pekat på att integration av dem som står långt från arbetsmarknaden ofta kräver mer av individanpassade lösningar. I stället har folk hamnat mellan stolarna och det är inte okej när det finns alternativ. 

– Regeringen har haft för bråttom i genomförandet av reformen. Men jag tycker att de idéburna har varit snabba med att inte bara höja rösten, utan också tydligt beskriva vad deras bidrag är. Det kom en regeringsskrivelse före jul, där betydelsen av civilsamhälle lyftes fram. Det står mycket mer än tidigare om att se de alternativa leverantörerna.

Är det ideologiska låsningar som ligger bakom det låga reformtempot på lagstiftningsområdet för de idéburna? Grovt skissat tänker jag att en del från vänster är rädda att det ska bidra till en mer marknadsinriktad välfärd. Från höger kanske man är skeptisk till kooperativ och personalägande?

– Inte i arbetsmarknadspolitiken. Jag skrev boken ”Ett Sverige där anställda äger”, där man kunde se att det lever kvar ett ointresse för att hjälpa till med omvandlingar. Vi har en lagstiftning där främst LO-facken är rädda att förlora medlemmar och därför inte gärna hjälper till vid ombildningar. Då blir de anställda osäkra.

– Sedan har vi en lagstiftning som gör att om du är delägare blir du beskattad som om det är inkomst av tjänst, när det egentligen är kapitalägande. Och vill du köpa ut ett bolag så är inte dina andelar belåningsbara, utan då får du belåna din egen bostad som säkerhet.

Skiljer detta sig åt mellan Sverige och andra länder, menar du?

– Internationellt gynnar man personalägande. Man ser det både från demokratisk synpunkt, där du ökar delaktigheten, och ur marknadsekonomisk synpunkt, där man ökar man ägandet. Här är vi kvar i det gamla tänket, där arbetare och kapitalägare är motsatser.

– Men både Kristdemokraterna och Vänsterpartiet brukar ta upp personalägande, och de är ju annars inte överens om så mycket. Centerpartiet och Liberalerna har det i sig men har väl inte lagt samma energi på frågan. Egentligen borde också Socialdemokraterna och Moderaterna kunna ta tag i frågan, så som har skett i USA och England, där vänster och höger har kommit överens.