I stället för konsensus – optimism

Polarisering och paradigmskiften

Att den politiska debatten överlag är polariserad var något som Ulf Kristersson själv lyfte och sedan följde upp med att han vill ”leda en regering för hela Sverige och för alla svenskar – oavsett om man är född här eller har sina rötter någon annanstans. Oavsett var i landet man bor och oavsett vilket parti man har röstat på. Jag vill samla, inte splittra. Jag vill ena, inte dela.”

Någon formulering i denna genre börjar bli närmast en pliktskyldig refräng i varje regeringsförklaring, samtidigt som den inte sällan utskällda svenska konsensuskulturen inom politiken numera ter sig svagare än någonsin.

En sak som statsministern gärna ville hamra in var att det just nu sker kursomläggningar och paradigmskiften på flera politikområden. Detta var formuleringar som återkom många gånger.

Risk för motstånd och svekdebatt

Att utlova just paradigmskiften är dock inte ofarligt för en regering. I synnerhet inte när det politiska klimatet är polariserat. Hos den egna väljarbasen skapar det förväntningar om genomgripande systemförändringar, som – om de inte blir verklighet – kan orsaka svekdebatt när verkligheten känns precis som vanligt om ett år eller två.

Tal om paradigmskiften kan å andra sidan också skapa starkare motstånd än nödvändigt eftersom en opposition alltid kommer beskriva de kursomläggningar man ogillar som enorma, oavsett om de bara är gradskillnader, snarare än artskillnader.

I stället för konsensus – optimism

Lägger man Kungens och statsministerns prioriteringar bredvid väljarnas så ser de ut att vara hyfsat överens. Enligt Infostats politiska tracking för september ligger Sveriges ekonomi samt Lag och ordning i topp som medborgarnas svar på frågan om vilken politisk fråga man tycker är viktigast just nu – om man endast får välja en.

Strax därunder återfinns sjukvård, invandring och klimat och miljö, där den senare frågan var den som kanske gavs minst uppmärksamhet av statsministern i regeringsförklaringen.

Detta är samtidigt den fråga som tydligast delar väljarna. För rödgröna väljare är klimat och miljö god tvåa strax efter Sveriges ekonomi, medan borgerliga väljare inte alls ser frågan som lika prioriterad.

Det råder, kort sagt, inte full konsensus om vad som är viktigast framöver, varken i befolkningen eller i den riksdag som förr i tiden skälldes för att vara alltför konsensusinriktad. Kanske var det detta Kungen syftade på när han underströk för ledamöterna och regeringen att läget ”ställer krav på er”?

”Vi är optimister”, sade statsministern. Det är förmodligen en bra egenskap i det här läget.