Låt inte barnkonventionslagen bli ett slag i luften

Det är nu mer än ett år sedan FN:s konvention om barnets rättigheter blev svensk lag. Ett viktigt steg. När lagen nu är på plats måste den tolkas och tillämpas på alla nivåer: i politiska beslut, i handläggning av ärenden och i möten med enskilda barn. Det är här som de största utmaningarna finns. Med ett ensidigt fokus på lagstiftning riskerar barnkonventionen som lag att bli ett slag i luften. Det är dags att gå vidare och omsätta lagen i konkret handling.

Vad krävs för att lagen ska få genomslag?

”Utrymmet måste nyttjas”

En lag är aldrig bättre än dess tillämpning. Detta har väl sällan illustrerats tydligare och mer tragiskt än i fallet med Lilla Hjärtat. I stället för att utgå från barnet tilläts de biologiska föräldrarna att styra genomförandet av flickas flytt från det fosterhem där hon vuxit upp och var trygg. Följden blev som bekant flickans tragiska död. I sin granskning riktar Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) skarp kritik mot Norrköpings kommun. Generaldirektör Sofia Wallström konstaterar att detta är en tydlig signal till alla Sveriges kommuner om att alltid sätta barnets bästa i fokus och att det går att göra inom befintlig lagstiftning. Lagen ger oss utrymme, men utrymmet måste nyttjas.

Även från skolans värld har på senare tid hörts berättelser från desperata föräldrar och barn som ser hur barnets rätt till särskilt stöd i skolan nedprioriteras. Det är ett allvarligt hot mot barnets grundläggande rätt till utbildning och utveckling. Att skollagen har en relativt god överensstämmelse med barnkonventionen betyder alltså inte att barnets rättigheter automatiskt tillämpas. Lagen ger oss utrymme, men det måste nyttjas.

Vad krävs för att lagen ska få genomslag?

• Satsa på kunskapsutveckling och stöd i processer som rör prövningen av barnets bästa

Här krävs resurser och samordning men också forskning. Vilka hinder finns för prövning av barnets bästa, och hur kan dessa undanröjas? Vad innebär ett barnrättsperspektiv i budgeten? Hur görs avvägningar mellan barnets bästa och andra intressen? Resultatet av en sådan satsning skulle kunna bli ett konkret och handfast stöd till offentliga verksamheter. I dag är det stödet för magert.

• Uppdatera kommittéförordningen med krav på att barnkonsekvensanalyser ska göras

Kommittéförordningen ger direktiv som styr de uppdrag som regeringen fattas beslut om. Här nämns bland annat analyser för jämställdhet och integration, men ett barnrättsperspektiv saknas. Detta trots att regeringens strategi för att stärka barnets rättigheter kräver att ”Beslut och åtgärder som rör barn ska följas upp och utvärderas utifrån ett barnrättsperspektiv”.

• Förbättra förutsättningarna för mätbarhet

Styrning och ledning måste ske med stöd av kunskap om barns livsvillkor och behov. Sverige kritiseras av FN för att det finns för stora skillnader mellan kommuner vad gäller barnets möjlighet att tillgodogöra sig rättigheterna. I dagsläget är försöken till uppföljning spridda och ett systematiskt och heltäckande mått på implementering av barnets rättigheter saknas.

• Utmana våra generaliserande föreställningar om barn

Barn och barndom har historiskt betraktats som ett långsamt övergående bristtillstånd. Här finns en dokumenterad risk för rättsosäkerhet när barn och vuxna inte bedöms jämbördigt i beslut. Hur kan barnet vara rättighetsbärare utan att vi abdikerar från vårt vuxna ansvar?

Öka fokus

Barnkonventionen är lag, vilket skickar tydliga signaler om att vi ska ta barnets rättigheter på allvar. Därför måste vi nu öka vårt fokus på processer som rör tillämpning. Allt annat vore ett svek mot de barn som riskerar att fara illa. Lilla Hjärtat får inte hända igen.