I Sverige får patienterna vänta – i Danmark får de vård

Tidningen Sjukhusläkaren har begärt ut den statistik som regionerna rapporterar till Sveriges kommuner och regioner (SKR) men som inte offentliggörs. Vi vet att över 50 procent av alla med beslutad operation eller annan åtgärd har fått vänta längre än vårdgarantin, men Sjukhusläkarens siffror visar att väntetiden är betydligt längre och att tusentals patienter får vänta både ett och två och tre år i en tröstlös kö. Detta trots att man tagit bort både medicinsk indicerad väntan och patientvald väntan ur materialet. De långa väntetiderna till första besök och undersökning eller utredning ingår inte heller.

Oacceptabla vårdköer

Det ”normala” nu är att mellan 100 000 och 120 000 patienter står i kö, detta enligt siffror från Svenskt perioperativt register (SPOR). Det är oacceptabelt i ett land som Sverige där vi har en enormt hög kvalitet och så mycket utbildad personal.

I vårt grannland Danmarksåg det likadant ut för femton år sedan, med långa väntetider både till cancervård och benign vård. Men 2007 genomförde de danska politikerna en kommun- och regionreform med mottot ”Patienten i centrum”. Med utgångspunkten att sjukvård är en nationell angelägenhet och att alla medborgare har lika rätt till god vård ville man skapa hårda mål och kunna utkräva ansvar för de sjukvårdsansvariga regionerna.

Dansk bantningskur gav resultat

Reformen innebar att regionernas beskattningsrätt togs bort och antalet regioner bantades från 13 till fem för att bli effektivare med bredare kompetens. En skarp patienträttighetslag infördes, där krav på uppfyllnad ställdes på regionerna att uppnå målen. Resultaten är slående. Patienter får i dag vård inom utsatt tid, har betydligt kortare vårdgaranti än vi, har fritt sjukhusval i hela landet och får hjälp till privata vårdgivare om regionen inte kan uppfylla vårdgarantin. I vissa fall även hjälp till vård utomlands.

Det ”normala” nu är att mellan 100 000 och 120 000 patienter står i kö.

Parterna, det vill säga regioner och staten, avtalar årligen om budget och uppdrag och pengar fördelas därefter från staten efter vad som ska göras. Vart femte år förhandlas ”Specialplanen” som är den stora nationella sjukvårdsplanen och den som den danska staten engagerar sig mest i. Här bestäms, tillsammans med läkarprofessionens specialiteter, vilken vård som ska erbjudas och på vilket sjukhus.

Uppgörelse som fungerar

Regionerna i sin tur ansvarar för att uppfylla målen, hålla budgeten och avtala med sina sjukhus – och vid behov privata vårdgivare – och upphandling av primärvårdsläkare. Överskrider regionerna budgeten får de en kollektiv bot med minskad budget vid nästa förhandling. Detta sporrar alla till att följa uppgörelsen.

Kritiken i början av reformen var att det blev dyrt initialt. Staten sköt till stora summor för att komma tillrätta med all den uppskjutna vården. Man skickade också många patienter till de många nystartade privata enheterna vilket dränerade sjukvården, men den kritiken har lagt sig i takt med att sjukvården anpassades till att uppfylla kraven på de faktiska behoven. Man såg också till att primärvården fungerade med det så kallade fastlegesystemet, med privatpraktiserande läkare som oftast arbetar i grupp och som står för kontinuitet dygnet runt.

Omänsklig vårdväntan

Patienter som väntar på vård är både omänskligt och dyrt. Ändå fortsätter vi med 21 självstyrande regioner. Danmark har löst frågan med både ansvar och krav, vilket vi saknar. Danmark omorganiserade med statlig finansiering av vården med regionerna som utförare, tydlig nivåstrukturering samt kontinuerlig dialog med regioner och profession. Även i Sverige måste något göras för att få full utväxling på all kompetens och alla resurser vi redan i dag lägger på sjukvård. En del i det är absoluta statliga krav på resultat.