Erkänn misstagen i pandemihanteringen

Den 14 april 2020 när pandemin ökade som mest publicerade 22 framstående forskare i Dagens Nyheter artikeln ”Folkhälsomyndigheten har misslyckats – nu måste politikerna gripa in”. Texten markerade början på en sorglig historia där statens ansvariga kritiserades för landets pandemihantering i ett farligt skede, men samtidigt visade inga som helst tecken på att kommunicera med forskningen. Regeringen abdikerade och överlät den så kallade ”taktpinnen” åt en myndighet som visade sig utgöra vad Anders Vahlne beskrev som en ”expertmyndighet utan experter”. Denna krävde ensamrätt på sanningen, och förmedlade i dagliga pressträffar till befolkningen en besynnerlig blandning av eklektiskt vald information, spekulation och även desinformation (till exempel med tanke på andningsskyddens verkan och den luftburna smittan inomhus). I stället för att utöva sitt granskande uppdrag valde medierna underdånigt att agera som ”maktens megafoner” och medborgarna förväntades lojalt mobilisera blind tillit till de styrande.

Tre år senare känns händelserna under år 2020 avlägsna. Tack vare vaccinernas spridning har pandemin mist stora delar av sin makt över samhällets liv, även om somliga av oss fortfarande insjuknar och antalet långtidssjuka ökar i en skrämmande omfattning.

Varifrån kommer oförmågan?

Har vi egentligen lärt oss något av misstagen, eller har de ansvarige överhuvudtaget inte begått några alls? I många länder skjuter för närvarande utvärderingen av pandemihanteringen fart och kunskapen ökar. Så sker dock tyvärr knappast i Sverige. Med tanke på de ca 10 000-15 000 oskyldiga människor som dött en onödig död på grund av de ansvarigas misstag, och de på grund av den höga smittspridningen orimligt många långtidssjuka, och med tanke på att nästa pandemi med hög sannolikhet lurar om hörnet är detta illa.

Varifrån kommer denna fatala oförmåga, eller till och med ovilja, att lära sig något av det som har hänt? WHO har nyligen påbörjat en omfattande process av internationella förhandlingar för att utveckla världsbefolkningens skydd mot framtida pandemier? Hur skall Sverige delta i en sådan process när man inte kan självkritiskt tolka sin egen historia?

Kritiken har kommit från många håll

Omfattande entydiga fakta och historietolkningar har lagts fram offentligt av Coronakommissionen, Kungliga Vetenskapsakademien, och det Danska Folketinget m.fl. Forskningen har i detalj utrett epidemins förlopp, beslutsprocesserna, åtgärdernas effekter och befolkningens beteenden. Den internationella offentligheten har i en enastående kritisk process följt händelserna i Sverige och dess Sonderweg. Ofta har den dömts ut som ineffektiv och oansvarig som senast i Irish Times. Detaljrika böcker har publicerats i och utanför landet. Det saknas sannerligen inte underlag för en självkritisk utvärdering och en historieskrivning som syftar till att lära sig av både misstag och framgångar för att vara bättre rustade för en kommande liknande samhällskris. I stället för en sådan konstruktiv bearbetning av vårt nära förflutna höjer somliga däremot sina röster för att inbilla oss att Sverige tvärtemot fakta har lyckats bättre än andra länder. Godtyckligt friserad statistik om överdödligheten används för att mörka den särskilt besvärande sanningen om de oskyldigas offer. Myndighetens generaldirektör och socialministern avfärdade omedelbart alla utvärderingar av noga utvalda experter som ”inte rättvisande”.

Visserligen har regeringen nyligen uppdragit åt FHM att utvärdera ”den storskaliga testningen av misstänkta fall av covid-19”,  men man kan undra varför just FHM som huvudansvarig för det välkända testningshaveriet skall utreda, och om kostnadseffektiviteten eller effekten på den oerhört stora smittpridningen kommer att stå i centrum.

Bristen på självkritik oroande

Man undrar varför en av regeringen tillsatt nationell kommission överhuvudtaget skall lägga fram så pass detaljerade utredningar när dessa omedelbart förklaras som irrelevanta. I likhet föranleder fackböcker, som i detalj utreder landets slingrande vägval som ett toppstyrt ”experiment”, inte ens en debatt. Ordet experiment är träffande när hela befolkningen utan korrekt information och medgivande gjordes till ett kollektiv för ett fåtal makthavares ödesdigra beslut. Förtjänar inte ett land som uppfattar sig som en demokratisk välfärdsnation bättre än så? Är det helt enkelt så att ledare i egenskap av makthavare inte kan göra fel, och att medborgarna i tron på den goda staten blint förlitar sig på vad Gina Gustavsson provocerande framställt som patriotism?

De värsta utmaningarna i pandemin lär vara över, men med tanke på att kriserna därmed knappast kommer att ta slut känns denna uppenbara oförmåga att hantera en nödvändig självkritisk utvärdering högst oroande. Lika oroande var det att uppleva hur den allmänna västliga värdegrunden och etiken i förhållande till medmänniskans liv och hälsa systematiskt sattes ur spel. Statens medicinsk-etiska råd nöjde sig med att i ett hastverk skriva regler för den så kallade triagehanteringen, det vill säga. vilka som skulle få leva och dö i situationer av medicinsk knapphet i vården.

Har medborgarna skyddats?

Den utilitaristiska synen på människan där inte människovärdet utan samhällsnyttan styr fördes ohämmat fram av debattörer och ledare. Sverige skiljer sig som bekant i vårdetiken markant från andra europeiska nationer och har i sin sociala ingenjörskonst ofta överordnat samhällsnyttan på bekostnad av den enskildes rättigheter. Enligt den Europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna är det varje stats ansvar att i lag skydda varje enskild medborgares liv och hälsa. Har så skett i Sverige?

Bevisligen har äldre, sköra, ekonomiskt svaga och även barn berövats rätten att skyddas från livsfarliga infektioner. Valet att inte använda försiktighetsprincipen och att inte till varje pris minska smittspridningen (vilket myndigheten gjort i en oetisk och ovetenskaplig vision om så kallad flockimmunitet) har i sin tur skördat allt för många offer, inte bara men i huvudsak, bland de svagaste. Inte en enda gång har offren, de oskyldigt döda och sjuka hedrats i minnesstunder. Manifesterar även denna oförmåga att sörja och minnas en märklig kulturell fattigdom där man hellre bländar av smärta, skuld och ansvar istället för att se en möjlighet att lära sig och göra bot och bättring för en bättre framtids skull?

Är det för sent att ta Coronakomissionens uppmaning på allvar

Politiskt kompletteras denna brist av en märklig frånvaro av former för ett fungerande ansvarsutkrävande hos myndigheter, regering och riksdag. Om en enskild person tar livet av någon annan förväntar vi oss att rättvisan skipas, och att en utredning och sanktion äger rum. Varför bär däremot ingen något ansvar alls med tanke på flera tusen onödiga offer i pandemin? Varför saknar medborgarna möjligheten att gå till domstol när regeringsformen och principen av allas lika människovärde sätts ur spel? Varför är samtliga partier i riksdagen eniga om att inte göra pandemihanteringen till ett politiskt tema?

Erkänn misstagen

Är det för sent att ta Coronakomissionens uppmaning på allvar att dess rika reflektion bara bör utgöra början på en djupare offentlig process? Är det för sent att lära sig av misstag? En god början vore att erkänna att sådana har begåtts. Men ännu så länge regerar tystnaden, även i nuvarande regering. Somliga odlar istället en historieförfalskning om att Sverige gjort allt rätt. De flesta vill bara glömma.

Självfallet skall den ansvariga myndigheten granskas i djupet och med stor sannolikhet omformas. Självfallet skall dess ledare ställas till svars. Samverkan mellan regioner, kommuner och staten har i hanteringen visat sig vare ett enda snår av organiserad oansvarighet. Smittskyddslagen har systematiskt satts ur funktion. Hur kan man undvika ett liknande haveri i nästa kris? Och hur kan den neoliberalt avhumaniserade medicinska vården omvandlas till ett system som verkligen garanterar samtliga vård efter behov? Behövs en ny juridisk och etisk struktur för ansvarsutkrävande så att även tjänstemän och politiker hålls ansvariga för misstag? Vad kan man lära sig av vaccinhanteringen som Rickard Bergströms nya bok problematiserar?

Tänk om man i stället för att bli världsbäst på att blända av, förtränga och ignorera pandemihanteringens alla misstag kunde bli ledande i att producera lärdomar och insikter som bygger på självkritik och uppriktig vilja att lära sig och göra bättre inför nästa kris? Går oförmågan att självkritiskt lära sig av misstag igen även i andra samhällssfärer, och kommer den att skapa samhällsfarliga problem även i andra pågående och framtida kriser.