Det är dags att indexera statsbidragen

Inflationen påverkar inte bara människors privatekonomi och företagens kostnader, utan i högsta grad även välfärdssektorn. Kostnadsökningarna medför ytterligare försämringar i vård, skola och omsorg som tvingas spara och skära i redan ansträngda budgetar. Under året har det kommit flera rapporter om att det höjda kostnadsläget gör att tjänster dras in i välfärden. Läget är alarmerande ansträngt.

Budgetreglerna har inneburit besparingar sedan 1990-talet.

I år prognostiserar samtliga regioner med ett underskott på totalt 20 miljarder kronor, enligt SKR. Underskottet är större idag än under 90-talskrisen. Det riskerar att försämra arbetsmiljön och öka arbetsbelastningen för redan pressade medarbetare. Det får negativa effekter på välfärdstjänsternas kvalitet, vilket går ut över alla medborgare.

Var ligger ansvaret?

Gränsen är sedan länge nådd. Det är tydligare än någonsin att det behövs mer resurser. Men hur? Och var ligger ansvaret? Ett problem som aktualiserats med den höga inflationen är att statsbidragen inte justeras med automatik, priser och kostnader drar iväg men statsbidragen ligger kvar. Förändringar kräver särskilda beslut av regeringen, och det finns ingen garanti för sådana. En lösning kan vara att indexera statsbidragen så att de ökar med automatik.

Men det strukturella underskottet åtgärdas inte med det. Budgetreglerna har inneburit besparingar sedan 1990-talet. Den samlade offentliga skulden har minskat till bland de lägsta i Europa. Samtidigt har det långsiktiga sparandet urholkat välfärdssektorn, effektiviseringsstrategin har nått sin gräns. Det går inte längre att vårda och undervisa effektivare utan ytterligare negativa konsekvenser för utförandets kvalitet. Ska vi kunna säkra kompetensförsörjningen krävs bättre arbetsmiljö och villkor. Det gynnar i förlängningen alla medborgare.

Överskottsmålet och taket på belåningen innebär att större offentliga investeringar blir aktuella först vid stora överskott. Det är problematiskt i en tid då vi ser stora resursbehov inom flera områden. Att det behöver investeras i infrastruktur och klimatomställning är övertydligt från tågurspårningar och översvämningar. Diskussionerna måste ta fart om en långsiktig strategi för nödvändiga investeringar och hur resurserna ska tas fram. Men förändringar ska bygga på noggranna utvärderingar av tänkbara effekter.

Dags för balansmål?

Prioriteringar måste göras grundade på väl genomförda analyser och det måste finnas en långsiktighet i resurstilldelningen. Det gäller för såväl infrastrukturen som välfärden och klimatomställningen. Det råder också stor brist på kompetens i både privat och offentlig sektor, vilket är negativt för tillväxt och konkurrenskraft.

Detta är framtidsfrågor som bör vara högst upp på den politiska agendan. Ett drömscenario är samarbete över blockgränserna om väl genomarbetade förslag med långsiktig finansiering. För att komma dit måste svåra frågor diskuteras som en övergång till ett balansmål, och kanske perioder med visst underskott, samt indexering av statsbidrag.