Analys: Ett år utan munskydd

För ett år sedan konstaterade Världshälsoorganisationen (WHO) att världen fått en coronapandemi. Sedan dess har över 13 000 svenskar dött och vårdsektorn sliter halvt ihjäl sig. Nationella och regionala rekommendationer har skärpts. Ändå står Sverige inför en tredje våg av smittspridning.

Nå ut med information

I en intervju med Altinget berättar Region Stockholms avgående hälso- och sjukvårdsdirektör och blivande gd för Läkemedelsverket Björn Eriksson om utmaningarna med att hindra smittspridningen i en av landets värst drabbade regioner. På frågan om vilka hinder som varit störst svarade han:

– Att nå ut till alla med information. Och att få alla att förstå allvaret i coronaviruset och vilka konsekvenser det har.

Som journalist är detta svårt att ta in med tanke på den enorma mängd information som kablats ut dagligen det senaste året. Hur kan man inte ha hört eller förstått vad det är som gäller? Men det tycks vara fler faktorer än information i svang.

Munskyddets signalvärde

Teorierna om hur världen bäst ska hantera coronapandemin och minska smittspridning är många. Ta munskyddet, till exempel.

Folkhälsomyndigheten tyckte in i det längsta – och verkar fortfarande tycka – att munskydd inte är så viktigt ur ett smittspridningsperspektiv, jämfört med att hålla avstånd och tvätta händerna.

Samtidigt har vi sedan förra våren sett andra länders politiker och statliga representanter bära munskydd som ett svar på smittspridningens allvar. Krav på munskydd infördes i många länder redan under våren och sommaren 2020.

Munskyddet har alltså fått ett tydligt signalvärde från början, varken det skyddar eller inte.

“Jag bryr mig inte”

Även den som själv inte är rädd för att bli sjuk kan smitta andra. Att bära munskydd där det rekommenderas blir alltså ett sätt att signalera medvetenhet och hänsyn.

WHO tror att munskydd fungerar. I november rådde till slut WHO Sverige att använda munskydd där det råder trängsel och risk för smittspridning är stor, trots Folkhälsomyndighetens tvivel. Men inte förrän i januari i år kom svenska rekommendationer för exempelvis kollektivtrafiken.

Men så, Folkhälsomyndigheten och smittskyddsenheter i ett flertal regioner säger alltså att munskydd ska bäras i kollektivtrafiken. Det blir därför svårt att tolka människors val att inte bära munskydd i kollektivtrafiken som något annat än ett “jag bryr mig inte”.

Att leva som man lär

Att det råder en allmän diskrepans mellan vad folk säger och gör under coronapandemin kan inte ha undgått någon. 

Politiker har predikat om att hålla avstånd och inte åka på onödiga resor. Ändå julhandlade både Stefan Löfven (S) och Morgan Johansson (S). Ändå åkte Stockholms finansborgarråd Anna König Jerlmyr (M) till fjällen och Magdalena Andersson (S) på skidresa. 

Andra klagar högljutt, som Ebba Busch (KD) och hennes uttalande att regeringen “med berått mod tillåtit en stor smittspridning”. Sedan festade hon själv loss – med berått mod – tätt ihop med andra. Det finns fler exempel på politiker kritik som sedan följts av inkonsekvent handlande. 

Individens ansvar

Det verkar onekligen råda förvirring om våra demokratiska plikter och rättigheter, och rekommendationerna framstår till slut som tandlösa. Moderaterna vill att folk som inte bär munskydd i kollektivtrafiken ska bötfällas. Frågan är vad som fungerar bäst, i längden.

I en intervju i Sveriges radio P4 säger psykologen Niklas Laninge att “situationens kraft är mycket starkare än intentionen”, och det är det som styr vårt beteende, inte förståelsen. 

– Sluta prata om individens ansvar, säger han.

Demokratins makt ska utgå från folket, sägs det. Folket består av individer. Några demonstrerar mot de begränsningar som finns, andra förfäras över hur få reglerna är. 

Men, om individen inte tar ansvar, vem ska då göra det? Vaccinationerna drar ut på tiden. Var på skalan mellan tips och skarp lag måste Sverige lägga sin pandemihantering för att få ner smittspridningen?