Vi förväntar oss för lite av killar i gymnasiet

Nya hoppfulla och entusiastiska ungdomar strömmar med höstterminens start in genom dörrarna till gymnasiet. Cirka 40 procent av dem är killar, och vi måste prata med dem.  

Eftersom pojkar släpar efter i utbildningsvärlden underpresterar de och hänger kvar i gymnasiet i större utsträckning än flickor. 

Det är ett problem. Inte bara för de pojkar som vill ha möjligheter på lika villkor, utan också för vårt samhälle, som behöver alla krafter för att lyfta både den privata sektorn och vår offentliga sektor. 

Även om vi i dag med rätta är ovilliga att prata om kön som stereotyper, finns det många bra förslag till varför bilden ser ut som den gör. En kommission har till och med inrättats för att studera och ge råd om problemet. 

Vissa pekar på en feminiserad skola, andra pekar på uppfostran och läsning hemma, medan en tredje position lägger skulden på de kulturella normerna i pojkarnas samhällen.  

Två orsaker

På min gymnasieskola har vi diskuterat ämnet under en stor, gemensam workshop om betygssättning, och här pekade elevernas svar på två huvudinriktningar: Pojkarna berättade om utanförskap om de strävar efter goda studieresultat, och att lärarnas förhållningssätt till pojkarna präglas av lägre förväntningar än till flickorna. 

Båda är igenkännliga för mig, och det första målet måste vara att få upp ämnet på bordet och prata om det. 

Social utslagning är förödande för våra studenter när de ska hitta sin plats i samhället. Det kan vara svårt att förstå när du som vuxen har fötterna på det torra och känner dig fri att göra rationella val. Men med en lite ärlig tillbakablick kommer du kanske ihåg den tid då det var viktigare hur andra reagerade på dina kommentarer än om du svarade rätt på en fråga i kemi. 

Blundar vi för pojkkulturen?

Vid skolstarten förra året träffade jag en av våra nya elever när jag besökte alla grundskoleklasser. Jag frågade hela årskursen vad de såg fram emot med att börja gymnasiet och vad de var oroliga för. 

Vi måste visa värdet i de sammanhang som pojkarna presterar bra i. Precis som vi gör med tjejerna.

En pojke, som var positivt förväntansfull, sa att han såg fram emot att bli en del av en gemenskap, där du både kan bry dig om ämnena och samtidigt vara en del av den sociala kärnan. 

Det gav en tankeställare. För frågan är, kan vi skapa den miljön runt våra nya elever, eller blundar vi för den delen av pojkkulturen? 

I vår gemensamma workshop om betyg sa en annan pojke att han fann att lärare inte förväntade sig lika mycket av pojkar som av flickor. Att pojkarna kommer undan med att vara passiva. 

Det är mönster som kan vara svåra att upptäcka när man är väldigt nära varandra i vardagen. Men som alltid visar det sig att unga människor själva har ett ganska skarpt öga. 

Bjud in pojkarna

Lösningen på båda problemen måste därför vara att vi bjuder in våra pojkar till bordet när vi behöver hitta nya vägar att gå. Jag föreställer mig att vi kan diskutera hur relationen med läraren kan göras tydligare. 

Vi kan prata om hur läraren kan närma sig pojkars akademiska prestationer mer med en positiv förväntan, för vi vet att det får alla att växa när en auktoritet tror att du kan.  

Det kan vara med små signaler, med tydligare ramar och krav och med ett direkt samtal när man ”slappar” om och om igen. Vi måste ge uppmärksamhet och prestige till akademiskt starka pojkar, och vi måste visa värdet i de sammanhang som pojkarna presterar bra i. Precis som vi gör med tjejerna.

Det gör vi genom att tänka i termer av representativitet på alla nivåer. I skolans visuella profil, vid morgonsamlingar, när vi har gäster som ska visas runt och så vidare.  

Krävs medvetenhet

En viss grupp är särskilt sårbar om man tittar på statistiken. Det är pojkar med utländsk bakgrund. De måste tas på allvar, lyssnas på, utkrävas och ges ansvar och inflytande. 

Det är uppenbart att könsrollerna också behöver diskuteras i hushållen. Många, många timmars spel, kvaliteten på läxor och förberedelse av presentationer för klasskamrater måste ifrågasättas. 

I samarbete med Mino Danmark introducerades jag till begreppet ”förväntningsfattigdom”, som i hög grad är närvarande här. Begreppet är mycket passande för mötet mellan missförstånd, utmaningar med beteende och svaga relationer med lärare. 

Det krävs medvetenhet från alla parter för att våga närma sig varandra med krav och positiva förväntningar när fördomar, idéer och erfarenheter från tidigare skolgång står som hinder för ett öppet möte. 

Detta gäller studenter, ledning och lärare. För att det professionella arbetet ska stå i fokus behöver vi prata om alla andra koder som dominerar våra möten med varandra. 

Det är uppenbart att könsrollerna också behöver diskuteras i hushållen. Många, många timmars spel, kvaliteten på läxor och förberedelse av presentationer för klasskamrater måste ifrågasättas. 

Jag uppmanar er att göra det, men som alltid måste man agera där man har möjlighet.

Så jag ser fram emot att ta in en bred, representativ grupp pojkar på rektorskontoret vid skolstarten och höra med dem hur vi tillsammans kan skapa de bästa möjligheterna för deras utveckling. 

Texten är översatt från danska och publicerades först i Altinget.dk.