Johan har arbetat på Altinget Sverige i olika roller sedan 2016. I dag är han nyhetschef och ansvarar för förstasidan. Dessförinnan var han redaktör för Altinget Rikspolitik.
Tidigare har Johan bland annat arbetat som reporter och webbredaktör på Aftonbladet och praktiserat på Upsala Nya Tidning och Sveriges ambassad i Bern.
Johan har en kandidatexamen i statskunskap och nationalekonomi från Uppsala universitet och en masterexamen i journalistik från Stockholms universitet.
Kristerssons regering är en av de svagaste
Kristerssons nya regering är starkare än Magdalena Anderssons. Men i en historisk jämförelse är den fortfarande svag. Regeringspartierna samlar bara 103 mandat. Sedan enkammarriksdagens införande har en trepartiregering aldrig baserats på så få riksdagsmandat.
Johan Manell
NyhetschefUlf Kristersson (M) har släppts fram av riksdagen som statsminister. Det var första gången på länge som en statsministerkandidat fick en majoritet ja-röster. Det gör att hans utgångsläge är bättre än för Magdalena Andersson, som till och med saknade stöd för sin budget.
Men om man ser historiskt är det ändå en mandatmässigt svag regering som presenterades i dag. M, KD och L samlar bara 103 av riksdagens mandat. För att kunna regera krävs också SD:s 73 mandat.
Att Kristersson bildar en minoritetsregering är i sig inget märkligt. Sverige har en tradition av detta. Tvärtom är majoritetsregeringar ett undantag i svensk politisk historia. Men den nya regeringen sticker ändå ut.
Det är bara regeringen Ullsten, regeringen Fälldin III och regeringen Andersson som har regerat på färre mandat sedan enkammarriksdagens införande. Två av dessa regeringar var enpartiregeringar medan en bestod av två partier. Kristersson blir alltså först med att försöka få tre partier att hålla samman i en regering med så få mandat.
(Analysen fortsätter efter grafiken)
Starkaste partiet utanför
Det starkaste partiet i regeringsunderlaget är Sverigedemokraterna men partiet får ändå inte sitta med i regering. SD har redan och kommer fortsätta att kräva rejält med plåster på såren i form av sakpolitiskt inflytande.
För att hitta en regering där det starkaste partiet i regeringsunderlaget inte ingår får man också backa till Fälldin III som satt 1981–1982. Den bestod av C och FP trots att M var det största partiet i underlaget. Men situationen då var en annan. Efter valet 1979 ingick Moderaterna i regeringen men lämnade den i strid om marginalskatter. Fälldin regerade bara utan M det sista året på mandatperioden.
Så oavsett hur man vrider och vänder på det så ska Ulf Kristersson försöka att regera på ett sätt som ingen annan har gjort tidigare. Därför är det inte konstigt att förhandlingarna pågick länge. Ju mer partierna har kommit överens om innan regeringsskifte desto mindre risk för problem längre fram.
Fortsatta förhandlingar
Samtidigt ska inte statsministeromröstningen och regeringsskiftet ses som slutet på förhandlingarna. I olika former kommer dessa behöva fortsätta mandatperioden ut om Ulf Kristersson ska kunna hålla ihop både sin regering och sitt regeringsunderlag.
Det blir en balansakt för den tidigare gymnasten Kristersson. Han kommer sannolikt att vara tvungen att vad det lider fatta regeringsbeslut som inte faller SD i smaken. Då gäller det att han har något att erbjuda SD på ett annat område.
Opinionen
Avgörande för hur säkert regeringen sitter kommer också opinionsundersökningarna att bli. Fortsätter SD att växa på M:s bekostnad kommer beslutet att inte låta det största partiet ingå i regeringen att ifrågasättas. Samtidigt kommer det att bli ett internt moderat tryck på Kristersson.
Samma gäller för Liberalerna. Så länge opinionssiffrorna ser bra ut för partiet kommer L kunna vara uppfyllda av att de ingår i regering och den anti-SD-falang som finns i partiet förbli en minoritet. Skulle siffrorna rasa ned till de låga nivåer partiet hade under Nyamko Sabunis partiledartid kommer missnöjet i de bredare lagren av partiet troligtvis bubbla upp till ytan igen.