Världen får inte göra samma misstag med Kina som med Ryssland

Den 24:e februari 2022 ses idag som något av en samtidens vattendelare. Krigsutbrottet i Ukraina kommer för evigt att vara inskrivet i historien. Men innan dess, nära inpå, var det ännu för många som inte trodde att det var ett riktigt krig som Ryssland ville, kunde, skulle bjuda världen på.

Datumet har också kommit att bli något av en markör mellan initierade analytiker och experter. ”Jag tillhörde dem som inte trodde…” alternativt ”Jag hör till dem som redan… (valfritt datum) varnade för att…”.

De flesta tillhör dock den första skaran. För faktum är att oavsett hur många av oss som både sett och förstått Putins ambitioner, så var världen ändå i stort inte förberedd på krigets början, även om den sedan kvickt nog samlade sig snabbt inför det när det väl skedde.

För att vara bättre förberedda vid en tidpunkt där det behövs, bör vi redan nu fundera mer ordentligt kring hur vårt svar då ska se ut

Rysslands krig i Ukraina samlar rejält med moteld från en stor del av världen, om än inte hela världen. Det är dessvärre så att världens omsorger att bekämpa Putin och kriget i Ukraina inte kommer att vara hela berättelsen om den tid vi lever i. Kriget i Ukraina riktar ett starkt strålkastarljus på hur illa det kan gå när vi inte är förberedda. Men för att skydda oss mot framtidens aggressioner räcker det inte att fortsätta fokusera på Ryssland som det största hotet. 

Det är uppenbart att det finns andra, inte minst för vår del av världen, hot som parallellt med att vi ger Ukraina fortsatt nödvändigt stöd, också behöver adresseras. 

Säkerhetsanalyserna räcker inte

Bara under de senaste månaderna och veckorna har uppenbara brister i säkerhetsmedvetande och beredskap blottats. Säkerhetsskyddsanalyser som görs tycks inte räcka till när det kommer till Kina. Ibland viktas dessutom säkerhetsaspekter lägre gentemot andra omständigheter, som i fallet med problematiska delegationer som nekats besök hos enskilda svenska företag men däremot välkomnats av det offentliga under förevändningen att man annars riskerar göra sig skyldig till diskriminering. 

Relationen till Kina för väst är i mångt och mycket annorlunda än den till Ryssland, därför låter sig paralleller inte helt enkelt göras, även om det också finns en hel del grundläggande likheter framförallt i just det faktum att vi levt i villfarelsen att vårt sätt att leva i demokratier över tid skulle överträffa auktoritära staters erbjudanden och tron på att våra strukturer skulle smitta av sig på deras, genom bland annat ökad forsknings- och affärssamverkan. 

Men det blir med tiden allt tydligare att de olika strategier och begrepp som vi försöker applicera på ett nytt framväxande förhållningssätt, vare sig det är de-risking eller de-coupling eller något annat politiskt modeord, inte kommer innebära en tillfredsställande lösning på de paradoxer som den komplexa verklighet vi lever i, med beroenden och intressen, som sammanflätats över lång tid uppvisar. 

Samtiden kräver mer av att vi tänker i helhetsperspektiv och mer proaktivt rör oss mot vad vi vill se för bredare utveckling i världen, och agerar därefter, än vad som nu görs. I stället för att fokusera på att riskminimera mot handelspartners som gör sig själva allt mer problematiska borde vi, med det långa perspektivet i fokus, söka våra utbyten med dem som redan står eller kan komma att stå oss närmare.

Vi kan snart befinna oss i ett läge där Kina inte ”bara” utmanar fria samhällen runt om i världen i det att stormakten utövar kontroll, insyn, påverkan och inflytande över delar av näringsliv, forskning och kommunikationskanaler, utan också fortsätter på den utstakade banan att öka trycket på delar av sitt närområde, som Taiwan.

För att vara bättre förberedda vid en tidpunkt där det behövs, bör vi redan nu fundera mer ordentligt kring hur vårt svar då ska se ut. Att bemöda oss om att både kunna och orka tänka i större helheter kommer vara nödvändigt för att framgångsrikt hantera problematiken vi står inför.