Tidigare riksdagsledamot: Lindes hantering av Turkiet är ett utrikespolitiskt haveri

Den svenska anslutningen till Nato skulle gå snabbt och smidigt sades det. Nu har det i stället kommit en enorm sten i maskineriet i form av Turkiet. Oskicklighet och oförmåga att läsa av turkisk politik riskerar nu att försätta Sverige i ett farligt säkerhetsläge.

Tveeggad Sverige-syn

Utrikespolitik handlar om att se andra länders förhållanden. Genom att förstå och navigera i omvärlden kan vi på bästa sätt tillvarata Sveriges intressen. Det som nu har hänt i Nato-processen är tyvärr ett exempel på raka motsatsen. För den som följt turkisk media alltsedan Rysslands invasion av Ukraina är det tydligt att Turkiets strategiska roll blivit än mer avgörande. Synen på Sverige har sedan länge varit tveeggad. Å ena sidan har vi ett industriellt utbyte som är gynnsamt för ekonomi och utveckling. Å andra sidan har vi gett stöd till PKK/PYD, vilket likställs med stöd till terrorism.

Erdogans uttalanden och blockering av Sveriges ansökan var alltså inte inledningen utan en logisk konsekvens av en diskussion som länge pågått i Turkiet.

Sverige har i olika sammanhang också stått i frontlinjen när det gäller kritik mot Turkiet. Så sent som i oktober 2021 var Sverige ett av tio länder som undertecknade ett brev, en formell protest mot det rättsliga efterspelet till demonstrationerna i Geziparken, Istanbul, 2013. En protest som sedan fick återtas.

Det som är svårast att smälta ur turkisk synvinkel är att Sverige gett ekonomiskt stöd och levererat vapen till oppositionella och separatistiska grupper. Oavsett vad man tycker i sak om detta är det inte underligt att Turkiet reagerar negativt. Med Nato-ansökan fick nu Turkiet tillfället att slå tillbaka där det gör som mest ont på oss.

Misslyckad diplomati

Så vad hade vi kunnat göra? Sedan diplomatins ursprung finns en modell för att förebygga problem av detta slag. Det är att vår representant – ambassadören – genom sin närhet till värdlandets styrande, lokal media och en förståelse för kulturen, tidigt kan läsa av hur landet kommer att agera. Med den kunskapen kan ambassadören dels varna hemlandet, ”Läget är detta…tänk på att…” dels kratta manegen för samtal med beslutsfattare, både på lägre nivå, men även med president Erdogan själv.

Det är själva kärnuppdraget för en ambassadör. Uppenbarligen har vår ambassadör inte fullgjort detta uppdrag.

Redan i mars var bilden i turkisk media tydlig. Sverige skulle inte vara aktuellt som Nato-medlem eftersom vi är på listan över länder som stöder terrorister. Därefter har det återkommande varit inslag och artiklar där tonen skruvats upp ytterligare. Erdogans uttalanden och blockering av Sveriges ansökan var alltså inte inledningen utan en logisk konsekvens av en diskussion som länge pågått i Turkiet.

När utrikesminister Ann Linde (S) till sist insåg att Turkiet inte kommer att godkänna vårt medlemskap framstod det som en total överraskning för henne. Sedan började hon greppa efter halmstrån: USA skulle självklart lösa det åt oss, alltså behöver inte vi göra något. Det visade sig ganska snart att USA inte alls tänker lösa Sveriges dilemma, det måste vi själva ta ansvar för.

Kostsamma följder

Nu har Erdogan samtliga kort på handen och ingen brådska att lösa situationen. För oss är läget det omvända. Går vi med på de av Turkiet framförda kraven riskerar vi att sälja ut saker utan att veta om det räcker. I värsta fall blir det inget Nato-medlemskap. Allt detta hade kunnat undvikas med en ambassadör som varit lyhörd och rapporterat läget hem till UD. Kanske till och med fört samtal med den turkiska regeringen innan Nato-ansökan kom på bordet.

Att detta inte skett faller tillbaka på UD självt och på regeringen. Ann Linde borde naturligtvis ha agerat proaktivt och inte framträtt som ännu en av alla våra naiva ministrar. Följderna av detta utrikespolitiska haveri riskerar att bli ytterst kostsamma. Nu har statsministern Magdalena Andersson (S) skickat ner en delegation till Turkiet utan medföljande från UD. Men tyvärr är skadan nog redan skedd.