SD: Ändra regelverket så att IS-terrorister inte kan jobba med barn

Nyligen avslöjade Expressen att terrorister kunnat gå direkt från islamiska statens slagfält till arbete med barn och unga i Sverige, i vissa fall även efter avtjänat fängelsestraff för terrorbrott. Detta är ytterligare ett i raden av uppenbara hål i det svenska säkerhetssystemet som den nya regeringen måste täppa till.

Tro inte på deras ånger

För det första är det viktigt att vi inte låter oss luras av den ångerfulla tonen som återges i artikeln. En av terroristerna som sedermera sadlat om som förskollärare kallar exempelvis, vad som i praktiken varit deltagande i ett folkmord för ett ”snedsteg”. Det faktum att så många av dom valt att arbeta med just barn och unga är naturligtvis ingen slump. Även om islamiska staten förlorat sitt senaste territorium så lever den som idé, en idé som måste spridas för att överleva. Arbetet med barn och ungdomar är en del av en militär strategi riktad mot oss, och måste behandlas därefter.

Sannolikt skulle nästan all personal inom offentlig sektor behöva genomgå en säkerhetsprövning, något som naturligtvis kräver tid och resurser. 

För det andra får vi inte låta vår nya terrorlagstiftning invagga oss i en falsk trygghet. I januari 2020 röstade riksdagen, efter ett långt och hårdnackat motstånd från vänsterpartierna, igenom ett särskilt straffansvar för samröre med terroristorganisationer. Hade de reglerna funnits på plats tidigare så hade flera av dessa personer kunnat dömas till ansvar och därmed haft svårare att skaffa den typen arbeten. Expressens granskning visar emellertid också att en person kunnat få anställning som fritidslärare kort efter avtjänat straff för terrorbrott eftersom brottet inte upptagits i belastningsregistret.

För det tredje är problemet med stor sannolikhet betydligt djupare än de 83 identifierbara IS-terrorister som Expressen granskat. Enligt en rapport från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som publicerades 2018 fanns då ungefär 800 identifierbara personer i den våldsbejakande islamistiska miljön i Sverige. Vi kan av lätt begripliga skäl utgå från att den siffran är ännu större i dag, och att mörkertalet antagligen är enormt.

Inför tuffare kontroller

Sist men inte minst är området för den så kallade obligatoriska registerkontrollen (alltså där utdrag ut belastningsregistret fordras i lag) inte tillräckligt brett och omfattar exempelvis inte gymnasieskolan. Sverige behöver se problemet med kriminell infiltration av offentlig sektor ur ett betydligt bredare perspektiv. Sannolikt skulle nästan all personal inom offentlig sektor behöva genomgå en säkerhetsprövning, något som naturligtvis kräver tid och resurser.

Frågan är då hur vi ska agera? Det finns exempel på länder som gör mer för att trygga barn och unga. Storbritannien har sedan 2012 en funktion som kallas DBS (Disclosure and Barring Service), vilken lite förenklat gör det obligatoriskt för arbetsgivare som har kontakt med barn och unga att göra en särskild vandelskontroll av arbetssökande. Granskningen går betydligt djupare än belastningsregistret (som många svenska kommuner kontrollerar i dag), och omfattar även friande domar, motsvarande misstankeregistret och säkerhetspolisens register.

Reglerna är strikta på så sätt att det är straffbart för den som är spärrad från vissa arbeten att ansöka till sådana, och för en arbetsgivare att inte utföra kontrollen eller anställa spärrade personer. Systemet innefattar vissa garantier för den personliga integriteten och strider inte mot de europeiska reglerna för personuppgiftshantering.

Bryt den naiva trenden

Strukturerna för ett liknande system i Sverige finns redan och nya regler skulle kunna finnas på plats i en nära framtid. Att som skolministern Lotta Edholm (L) förlita sig på sekretesslättnader är nämligen inte tillräckligt. Utan en fördjupad och tvingande struktur blir det fortfarande upp till arbetsgivaren att göra relevanta kontroller. Vi får inte blunda för att dessa kan slarva, eller av ideologiska skäl inte se vissa extremister som olämpliga, eller själva redan vara infiltrerade av våldsbejakande islamister eller kriminella klaner. Indikationer på att så skett finns redan i dag.

Reformen av vår terrorlagstiftning var välbehövlig men kom 20 år för sent. Att trots år med oräkneliga varningsklockor på migrations- och kriminalområdet, konstant ligga decennier efter är tyvärr ett kännetecken för Sverige. Devisen om att ”vi varit naiva” är dessutom inte ärligt menad när någon offentligt varnat för utvecklingen. Ett snabbt införande av svensk version av DBS skulle innebära ett brott mot den trenden.