Kontraintuitivt när Danmark mjuknar före Sverige

Kollegerna på danska Altinget hör av sig. Den danska regeringen har ju som bekant bytt fot i veckan och tänker nu hjälpa tre danska mammor och deras 14 barn hem från lägren al-Hol och al-Roj i Syrien.

Nu har de förstått att Sverige inte har hämtat hem några, frånsett de sju så kallade ”Skråmo-barnen”, som morfadern hämtade hem häromåret.

Jag anar viss förvåning när man från redaktionen i Köpenhamn hör av sig. Hur kan det komma sig att Sverige är så hårda i den här frågan? Att Danmark mjuknar först?

Handlar inte om dansk ömsinthet

Och jo, det är väl lite kontraintuitivt. Danskarna brukar onekligen vara hardliners jämfört med Sverige. Kanske handlar det mest om politik och tajmning? För det vore en överdrift att säga att det nya danska beskedet är ett skifte i tonläge.

Politikens vindlande logik har i Danmark därför inneburit att ett antal IS-kvinnor nu kommer att få hjälp hem, medan en grupp syriska flyktingar i Danmark drar det kortare strået

Den danska regeringen har inte varit överdrivet ömsint i sitt förhållningssätt till de aktuella IS-kvinnorna förut. Argumentationslinjen har varit att dessa kvinnor har ”vänt Danmark ryggen”, varför hjälp hem inte kan förväntas.

Även nu, när det nya beskedet kom var tonen likartad. Den danska justitieministern Nick Hækkerup (S) förklarade på pressträffen att ett varmt mottagande inte var att vänta, utan att kvinnorna skulle ”gripas och förhöras så fort de sätter sin fot på dansk mark”.

Politiskt tryck och eftergiftslogik

Bakgrunden är tudelad. Det ena handlar om politiskt tryck. Pressen har varit stor på den danska regeringen från dess stödpartier Radikale Venstre och Enhetslistan. Situationen har varit mer än låst och det är med största motvilja som Socialdemokraterna har gett med sig.

Läser man en analys av min kollega, Altinget.dk:s chefredaktör Jakob Nielsen, får man klart för sig att eftergiften inte handlar så mycket om humanitära överväganden, som den är ett sätt att få tyst på avgångskrav. Det gör också att statsminister Mette Frederiksen slipper ge med sig i en helt annan fråga på migrationsområdet, som rör syriska flyktingar.

Den finska hanteringen vilar på tanken att säkerhetshotet kan bli större om barnen stannar i lägren

Politikens vindlande logik har i Danmark därför inneburit att ett antal IS-kvinnor nu kommer att få hjälp hem, medan en grupp syriska flyktingar i Danmark drar det kortare strået och stannar i ett migrationspolitiskt limbo. Allt enligt den politiska logik som innebär att en eftergift på presskonferens räcker för att dämpa en pågående storm.

Säkerhetsbedömning i botten

Det finns nu också humanitära och även säkerhetspolitiska överväganden. Den danska säkerhetstjänsten har gjort en bedömning, där man bland annat menar att detta är individer som förr eller senare kan antas återvända till Danmark.

Beslutet vilar på den sammantagna bilden, som består både av iakttagelser rörande barnens fysiska och psykiska hälsa och riskvärderingar kring terrordåd och nuvarande eller framtida radikalisering. (Utvärderingen kan läsas via denna pdf.)

Den typen av utvärderingar och bedömningar ligger till grund också för hur Finland har agerat. Även här har man landat i ståndpunkten att det kan vara säkerhetsmässigt motiverat att ta hem barnen.

Finland gör likartade bedömningar

När Finlands särskilda sändebud i frågan, diplomaten Jussi Tanner, intervjuades i DN för en tid sedan berättade han å ena sidan att det finns en grundlagsfäst skyldighet för finska staten att säkerställa de här barnens trygghet. Men, han inskärpte också att den finska hanteringen vilar på tanken att säkerhetshotet kan bli större om barnen stannar i lägren:

– Det är ju ingen långsiktig lösning att de sitter inhägnade i öknen. Lägren kommer inte att bestå för evigt, så de här barnen kommer att återvända. Det enda vi kan påverka är tajmingen, och på vilket sätt. Kommer de tillbaka kontrollerat, med brottsutredningar av de vuxna, och skola och hälsovård för barnen? Eller vill vi vänta femton år tills de kommer tillbaka på egen hand, radikaliserade och arga? Jag tror att det bästa – för alla – är att de kommer så fort som möjligt.

Man kan aldrig säkert veta

Det fullständiga svaret på de här resonemangen är svårt att få, annat än med en tidsmaskin. I den danska säkerhetsvärderingen skriver underrättelsetjänsten ärligt att man inte fullt ut kan veta i vilken utsträckning de radikaliserade IS-kvinnorna kan vara ett hot framöver, om de fått militär träning eller inte etcetera.

Man bedömer högre risk när det gäller vuxna och äldre barn och lägre för små barn. Men man ser också radikaliseringsrisker om barnen får stanna kvar, enligt samma logik som Jussi Tanners.

När Jussi Tanner har förhandlat om de finska kvinnor och barn som har tagits hem har varje enskilt fall byggt på individuella risk- och säkerhetsbedömningar, vilket hittills har lett till att Finland har repatrierat ett tjugotal barn och sex vuxna kvinnor.

Frågan saknar sprängkraft i Sverige, just nu

I Sverige finns inget politiskt tryck i den här frågan. Miljöpartiet har försökt väcka upp frågan, men den har inte samma symboliska sprängkraft som den uppenbarligen fick i Danmark, så det blev omedelbart kalla handen från Mikael Damberg.

Ska man låna förklaringsmodell från den danska utvecklingen är det kanske så enkelt  att de punkter som MP fick med S på inom ramen för Migrationskommittén är det som punkterade den här frågan. Att det så att säga blev tomt på eftergiftskontot.

Samtidigt ekar Jussi Tanners ord om "långsiktig lösning". Detta är individer som förr eller senare kommer att återvända, som medborgare.

Frågan är bara på vilket sätt och under vilka former.