"Ett trovärdigt totalförsvar – vilka är hoten?"

Av: Karlis Neretnieks
ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien, tidigare rektor för Försvarshögskolan

Den hotbild Sverige står inför är i dag bredare och mer komplex jämfört med kalla kriget, förra gången vi hade anledning att allvarligt överväga och genomföra omfattande åtgärder för att skydda landet mot yttre hot.

Även om händelser som till exempel terrordåd kan leda till påfrestningar på samhället så är det kvalificerade cyberangrepp och militära angrepp som utgör de två främsta hoten mot kritiska samhällsfunktioner och ytterst Sveriges självständighet.

Samhällets digitalisering har lett till farliga sårbarheter som en angripare kan utnyttja. Jag lämnar till läsaren att själv föreställa sig vad det skulle innebära om exempelvis elektroniska betalningar eller elförsörjningen upphörde att fungera, och vilka möjligheter det ger en angripare att påtvinga Sverige sin vilja i det fall vi saknar möjligheter att möta sådana hot.

Sverige strategiskt viktigt

Att Sverige skulle kunna hålla sig utanför en konflikt i Östersjöområdet är ytterst osannolikt.

Militära maktmedel är också ett sätt att påtvinga ett annat land sin vilja. Till den aspekten måste läggas att ett angrepp även kan syfta till att ta territorium som ett led i en konflikt med en tredje part.

Sveriges strategiska läge gör att det främst är behovet av svenskt territorium som kan vara orsaken till att vi blir utsatta för ett militärt angrepp. Det finns situationer där Ryssland kan se det som nödvändigt att ockupera delar av Sverige för att kunna genomföra militära operationer mot Nato.

Det är främst två områden i Sverige som är intressanta ur rysk synvinkel. Kusten från Stockholm ned till Öresund (inklusive Gotland) och övre Norrland.

Rysk mur på svensk mark

Anledningen att ockupera kustnära områden i södra Sverige är kopplad till Natos möjligheter att försvara Baltikum. För att försvara de baltiska staterna är alliansen beroende av att kunna utnyttja svenskt luftrum, och helst även mark- och sjöterritorium. Ryska planerare är självfallet medvetna om detta. Genom att ockupera delar av södra Sverige, till exempel Gotland och Blekinge, och där gruppera långräckviddiga (upp till 400 km) luftvärns- och sjömålsrobotar, skulle man skapa en ”mur” som Nato måste slå sig igenom för att kunna verka i Baltikum. Något som skulle ta tid – sannolikt tillräckligt lång för att Ryssland skulle hinna uppnå sina syften i Baltikum. Att Sverige skulle kunna hålla sig utanför en konflikt i Östersjöområdet är ytterst osannolikt.

Starka skäl för Ryssland att utnyttja Norrland

Betydelsen av övre Norrland är kopplad till de ryska marin- och flygbaserna på Kolahalvön. Där är huvuddelen av de ryska kärnvapenbestyckade ubåtarna baserade. De måste skyddas till varje pris då de utgör Rysslands andraslagsförmåga om man befarar ett kärnvapenkrig. Dock, lika viktigt är att de ryska sjö- och flygstridskrafter som ska hindra Nato från att föra förstärkningar över Atlanten, från USA till Europa, också är baserade där. Även de måste skyddas och understödjas.

En framflyttning av luftvärnssystem till norra Sverige skulle öka djupet i den ryska luftförsvarszonen med ca 500 km. Skulle dessutom en rysk framryckning genom norra Sverige utsträckas till Nordnorge skulle Nato förlora viktiga baser varifrån man kan påverka ryska flyg- och ubåtsoperationer riktade mot Natos förstärkningstransporter över Atlanten till Europa (och Sverige). Skälen för Ryssland att utnyttja svenskt territorium även i norr är starka.

Kan skäras av från omvärlden

Ytterligare en faktor som inte får glömmas bort är försörjningsaspekten. I dag sker 80 procent av Sveriges handel sjövägen. Saknas förmågan att möta hot, främst ubåts- och mineringsföretag, på Västkusten är Sveriges sjöförbindelser med omvärlden i praktiken avskurna. Det skulle inte bara påverka vår försörjning utan också möjligheterna att ta emot eventuell militär hjälp.

Utmaningarna är stora. I dag är våra möjligheter möta dem begränsade, i många stycken mycket begränsade.