Akavia: Tänk om, tänk rätt Mats Persson

Utbildningsminister Mats Persson missade chansen att ge universitet och högskolor förstärkningar i det livslånga lärandet i vårbudgeten. I stället vill regeringen minska antalet fristående kurser och kurser på distans och prioritera tekniska programutbildningar. Men universitet och högskolor finns inte enbart till för att tillgodose arbetsmarknadens behov här och nu - och den aviserade inriktningen slår undan benen för det livslånga lärandet. Regeringen och utbildningsministern måste tänka om och göra rätt.

Årets vårbudget blev en besvikelse för alla som hoppats på satsningar på det livslånga lärandet. Nu ska universitet och högskolor i första hand satsa på utbildningar inom teknik och vård för att fylla det utbildningsministerns pekar ut som samhällets behov. Samtidigt aviseras en minskning av antalet fristående distanskurser.

Djupt problematiskt av tre skäl

Utspelet är djupt problematiskt av tre skäl. För det första är fristående kurser en förutsättning för omställning och livslångt lärande. Omställningsstudiestödet ger yrkesverksamma helt nya möjligheter att utveckla och bygga på sin kompetens, men det kräver ett flexibelt kursutbud.

För det andra är den smala inriktningen mot teknik och vård som utbildningsministern nu vill se en märklig och kortsiktig idé. Sverige behöver självklart både ingenjörer och sjuksköterskor, men vi behöver också andra professioner. Jurister, ekonomer och samhällsvetare fyller tillsammans med andra professioner också viktiga roller i samhället. 

För det tredje är det djupt oroväckande att utbildningsminister Mats Persson helt verkar ha missuppfattat den grundläggande idén med universiteten. Uppgiften för universitet och högskolor är inte i första hand att utbilda på löpande band för att fylla arbetsmarknadens kortsiktiga behov eller vara ett verktyg i klåfingriga politikers verktygslåda.

Universiteten tvingas välja 

Universitetens uppdrag genomsyras av principen om akademisk frihet vilket innebär att forskning och utbildning ska stå fri från politisk och ideologisk styrning. Det är oroväckande att regeringen verkar ta så lätt på denna princip.

Signalen från utbildningsministern tyder tyvärr inte på att regeringen har förstått utmaningen.

Akavia har tillsammans med andra länge påtalat behovet av öronmärkta medel till universitet och högskolor för det livslånga lärandet. Med nuvarande system är risken uppenbar att lärosäten tvingas välja mellan grundutbildning och satsningar på det livslånga lärandet. Signalen från utbildningsministern tyder tyvärr inte på att regeringen har förstått utmaningen.

Ett utbud av fristående och flexibla kurser är en förutsättning för att universitet och högskolor ska vara en del av det livslånga lärandet. Vi vet att dagens och morgondagens arbetsmarknad ställer helt andra krav på att vi kontinuerligt bygger på vår kompetens under arbetslivet. Modellen med en lång akademisk grundutbildning som ska hålla för ett helt arbetsliv är obsolet. I framtiden går vi troligen mot kortare grundutbildningar som sedan fylls på med kontinuerlig kompetensutveckling under arbetslivet. Det förutsätter att det finns ett kursutbud som passar yrkesverksammas behov i såväl innehåll som form.

Dags att tänka om

I en del ger vi utbildningsminister rätt. AI-utvecklingen ställer stora krav på ny kompetens och kommer att behöva göra avtryck i vårt utbildningssystem, men inte bara genom fler ingenjörer eller satsningar på tekniska programutbildningar. Vi behöver snarare väva in kunskap om och kompetens i AI i alla utbildningar och inte reducera AI till en teknisk fråga. Framtiden behöver även jurister, ekonomer och samhällsvetare med AI-kompetens.

Regeringens besked om att en utredning ska tillsättas för att se över hur lärosätenas utbildningsutbud kan utvecklas för att möta en föränderlig arbetsmarknad är ett steg i rätt riktning. 

Vi behöver snarast se en utredning av hur universitet och högskolor kan få öronmärkta och varaktiga resurser till det livslånga lärandet. Det bör vara fokus för regeringens högskolepolitik snarare än försök till politisk styrning av vilka kurser enskilda lärosäten ska ge.