Turkiet har visat sig vara en bekymmersam klubbmedlem

När Turkiets slutliga acceptans för svenskt medlemskap i Nato kommunicerades igår, var det efter en synnerligen förvirrad eftermiddag.

Plötsligt drog Turkiets president Erdogan in EU i det hela och krävde återupptagna förhandlingar om unionsmedlemskap. Obegripligt och orimligt för alla som såg och hörde på. Stämningen bland svenska politiska tyckare och kommentatorer blev närmast fnittrig inför den absurda vändningen. En sorts munter uppgivenhet rådde.

Det är osannolikt att Erdogan med sitt agerande under året har boostat den svenska lusten att bana väg för Turkiet in i EU.

”Föreställ er Erdogans rider om han varit rockstjärna”, twittrade Svenska Dagbladets ledarskribent Mattias Svensson.

”Vi närmar oss snart följande bud från Erdogan: Ett Nato-medlemskap mot ett Eu-medlemskap, inget tjafs om mänskliga rättigheter, 20 000 i omärkta sedlar, fem limpor turkiska cigaretter och en cykel med bockstyre”, kommenterade TV4:s politikreporter.

Ett till intet förpliktigande stöd

Men så hoppade Jens Stoltenberg upp på vagnen och höll med om att Turkiet borde gå med i EU. Lätt för en icke-medlem att säga, kanske någon tyckte, men det gick vägen. Några timmar senare kunde Stoltenberg, Ulf Kristersson och Recep Tayyip Erdogan meddela att den turkiske presidenten släpper fram Sverige, bland annat mot löften om att Sverige ”aktivt ska stötta återupplivningen av Turkiets anslutningsprocess till EU”. 

Vad betyder det i praktiken? Säkert är det många som lyfter frågande på ögonbrynen inför tanken att Sverige – i synnerhet efter det senaste halvåret – skulle lägga ner aktivt arbete på att göra Turkiet till det största landet i EU. Så vad betyder det att ”aktivt stötta”?

Enligt den information som Nato har kommunicerat handlar det mer konkret om att ”modernisera den tullunion som finns mellan Turkiet och EU”. Övrigt är i stora drag mest enighet kring att det man redan enades om i Madrid fortsätter. 

När Kristersson vid pressträffen fick frågor om Sveriges roll för ett framtida turkiskt EU-medlemskap menade han att Sverige i realiteten inte gjort några nya åtaganden till Turkiet. Han underströk i stället att Sverige står kvar vid den hållning man haft hela tiden och sade:

– Från svensk sida bejakar vi fortsatt ett närmare samarbete mellan unionen och Turkiet, säger han i Expressen.

Ett uttalande som inte förpliktigar Sverige till särskilt mycket alls, om man ska vara ärlig. Det här med att arbeta aktivt med saker går dessutom i regel bättre om man har lust att göra något. Och det är osannolikt att Erdogan med sitt agerande under året har boostat den svenska lusten att bana väg för Turkiet in i EU. 

Samma hållning som Sverige alltid haft 

Det är heller inte nytt eftersom Sverige, på den tiden då den turkiska anslutningen till EU fortfarande var en levande fråga, faktiskt var ett av de länder som var positivt sinnade till ett turkiskt EU-medlemskap.

Till de mer aktiva motståndarna räknas snarare Grekland och Cypern, men även Frankrike och Tyskland var tämligen svala. Och förhandlingarnas sammanbrott berodde till syvende och sist inte om vad andra länder tyckte eller gjorde, utan om Turkiets utveckling, bort från värden och principer som EU kräver, inte minst i samband med kuppförsöket 2016.

Ingen vidare klubbmedlem 

I realiteten är det mer sannolikt att Erdogan med sina förhandlingskrumbukter har fjärmat sig mer från EU med sitt lynniga agerande på sistone.

Därtill har han sannolikt sänkt sitt anseende inom Nato. Det har varit uppenbart att Erdogans egna politiska intressen hela tiden satts före Natos, på ett sätt som bör bekymra både Joe Biden och Jens Stoltenberg.

För åskådare från Bryssel har han tydliggjort att en förhandling med Erdogan inte riktigt har något slut och att överenskommelser mycket väl kan följas av nya krav och förhandlingar. Turkiets personlighetsdrag som klubbmedlem kan knappast ha givit någon organisation mersmak denna vår. 

Och Natomedlemskapet? Tja, senaste budet från Ungerns utrikesminister Peter Szijjarto är åtminstone att godkännandet därifrån nu bara är en teknikalitet. Men om man lärt sig något av senaste halvåret så är det väl att inte ropa hej.