Kan vi sluta älta regeringsfrågan?

Politiken engagerar och engagemanget är stort ute i landet för många frågor. Hur ska klimatkrisen mötas? Hur ska integrationen lösas? Hur ska ekonomin skötas? Ändå har fokus under lång tid varit, och fortsätter att vara, på den så kallade regeringsfrågan.  

Vem ska samarbeta med vem och hur ska man få till en regering efter valet? Svaret på det sistnämnda är att som det ser ut nu kommer det att bli svårt. Men att redan före ett val “utkräva ansvar” och “tydliga besked” ter sig märkligt innan folket fått säga sitt. Trots det sker det både från politiker och media.  

I Sverige har man historiskt gått till val som parti, sökt väljarnas mandat för sin politik och sedan hittat stöd för en regering. I demokratier brukar det fungera så. Man stöter, blöter och kompromissar med andra partier efter valet för att bilda regering.  

Våt filt

Det ändrades i Sveriges fall inför valet 2006. I en strävan att samla de borgerliga gav Alliansen under Fredrik Reinfeldts ledning besked före valet att de tänkte regera. Med tidigare borgerliga regeringskollapser i minnet var det en klok och rimlig taktik för att ta makten från Socialdemokraterna. Konsekvensen blev dock att regeringsfrågan sedan dess lagt sig som en våt filt över stora delar av den sakpolitiska debatten.  

Mona Sahlin hakade på konceptet fyra år senare. Det spelade Alliansen i händerna, som kunde fortsätta regera. Den stora skillnaden var att den numera var i minoritet efter SD:s intåg i riksdagen.  

Med Sahlins valförlust och det nya parlamentariska läget såg Socialdemokraternas nya partiledare Stefan Löfven det som rimligt att gå tillbaka till den beprövade modellen att hålla samarbetsfrågan öppen. Men tji fick han, Alliansen hade ju lyckats med sitt ältande av regeringsfrågan och varför bryta ett vinnande koncept?  

Naiv syn 

Valrörelsen 2014 blev återigen en papegojliknande föreställning där såväl Alliansen som media tuggade på om regeringsfrågan. Löfven försökte prata blocköverskridande lösningar, trots att den dörren var stängd. Ingen ville samarbeta med Sverigedemokraterna, det var det enda man var överens om. Därför hade man redan före valet sagt att man skulle släppa fram det block som blev störst. 

Efter valet utropade sig Löfven till segrare och bildade regering med MP, med budgetstöd av V. Sedan röstade SD på Alliansens budget och så var det slut på det roliga.  

Dö 

I det läget kan man tycka att det vore rimligt att överge den cementerade blockpolitiken. Men icke. Den Reinfeldtska praxisen skulle leva vidare och Decemberöverenskommelsen (DÖ) kom till. En märklig avsiktsförklaring från oppositionen att inte försöka få igenom sin politik.  

DÖ är övergiven. SD är fortfarande vågmästare. Inget av de övriga partierna vill göra sig beroende av SD. Läge att återigen gå till val först och göra upp efter alltså. Men filten ligger kvar.

Media 

Men frågan är om politikerna kan bryta det på egen hand? Flera politikreportrar har nämligen hakat på det spelteoretiska resonemanget. Stefan Löfven försöker förgäves återgå till den gamla svenska modellen: 

– Det vore ju konstigt om inte 87 procent (alliansen och de rödgröna partiernas nuvarande andel i riksdagen reds.anm.) hittade ett sätt att styra landet. Det kan man göra på många sätt, man kan sitta i regering tillsammans eller samarbeta i riksdagen, sade Löfven i SVT:s partiledarutfrågning.  

I Aktuellt samma kväll analyserade Mats Knutson statsministerns besked i regeringsfrågan. 

– Där får vi inget svar förrän efter valet. Det enda han sa, vilket ju inte alls är överraskande, är att han inte tänker samarbeta med Sverigedemokraterna. Men det har vi vetat sedan länge, sade Mats Knutson. 

Kruxet Mats, är att vi har vetat mer än så länge. Vi vet att Alliansen helst regerar tillsammans. Vi vet att S och MP gärna skulle fortsätta regera. Vi vet också att vi inte kommer att få några tvärsäkra svar på regeringsfrågan före valet, just för att det inte går att veta innan vi har ett valresultat på plats. Ändå kommer regeringsfrågan tillbaka som en boomerang i utfrågning efter utfrågning.  

Tyskt exempel

Men det behöver som sagt inte vara så. Ta Tyskland som exempel. Där regerade Merkels kristdemokrater (CDU) med Socialdemokraterna (SPD) förra mandatperioden. Ändå gick de till val i höstas med varandra som motståndare. Inget av partierna vill nämligen egentligen regera tillsammans. När valresultatet kom tappade SPD stöd och Merkel valde att inleda regeringsförhandlingar med de gröna och med liberalerna. Förhandlingarna misslyckades och i slutänden blev det en ny stor koalition mellan CDU och SPD. Inget som något av partierna var nöjda med, men ett tecken på ansvarstagande och en respekt för folkviljan.