Krönika av 
Katarina Barrling

Ingen direkt motsättning mellan liberalism och nationalism

Ofta målas liberalismen och nationalismen upp som varandras motståndare, senast av Liberalernas partiledare Johan Pehrson. Men det stämmer inte. Tvärtom finns det starka idéhistoriska band mellan liberalism, demokrati och nationalism. Det skriver Katarina Barrling.

”I bakgrunden finns, utöver SD, den starkt negativa laddning som termen nationalism har. Den har länge kommit att förknippas med ett aggressivt förhållningssätt till andra länder och kulturer, rentav rasism. Men nationalismen kan också ta sig andra, helt fredliga, uttryck”, skriver Katarina Barrling.
”I bakgrunden finns, utöver SD, den starkt negativa laddning som termen nationalism har. Den har länge kommit att förknippas med ett aggressivt förhållningssätt till andra länder och kulturer, rentav rasism. Men nationalismen kan också ta sig andra, helt fredliga, uttryck”, skriver Katarina Barrling.Foto: Jonas Ekströmer/TT/Pressbild/Montage
Katarina Barrling
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

”Ideologiskt sett är det ingen hemlighet att nationalismen är en motståndare till liberalismen.”

Så svarade Liberalernas partiledare, tillika arbetsmarknads- och integrationsminister, Johan Pehrson i P1 Morgon då han härom veckan fick frågan var den skarpaste skiljelinjen mellan Liberalerna och regeringens samarbetsparti Sverigedemokraterna går.

Idéhistoriskt finns det också starka band mellan nationalism och liberalism

Pehrson är inte ensam om beskrivningen av en direkt motsättning mellan liberalism och nationalism. Hans ord sammanfattar väl den gängse beskrivningen. Men den stämmer inte. Tvärtom, det finns starka idéhistoriska band mellan liberalism, demokrati och nationalism.

Men eftersom nationalism är något SD representerar blir det svårt för övriga partier att ställa sig bakom nationalism – trots att den politik som numera förordas över större delen av det politiska fältet uppvisar tydligt nationalistiska drag, inte minst återkommande påståenden om hur viktigt det är med en gemenskap inom Sveriges gränser och med ”integration” – där det som faktiskt beskrivs snarare är assimilation, det vill säga en mer ensidig anpassning till svenska förhållanden från dem som invandrar hit, inte den mer ömsesidiga anpassning som integration står för.

Liberal nationalism

En bok som resonerar om den typ av nationalism som blivit alltmer framträdande i svensk politik är Nationalstaten. En essä om liberal nationalism och Sveriges framtid, av Björn Östbring. Författarens budskap är att en liberal demokrati gagnas av en stat och ett samhälle som bygger på en kulturell och nationell gemenskap av något slag, och den form av nationalism han förordar kallar han för liberal nationalism.

Mitt intryck är att alltfler svenska politiker, både till vänster och höger, tänker i liknande banor som Östbring, även om de uttrycker sig på ett annat sätt och, som sagt, tar avstånd från nationalism.

I bakgrunden finns, utöver SD, den starkt negativa laddning som termen nationalism har. Den har länge kommit att förknippas med ett aggressivt förhållningssätt till andra länder och kulturer, rentav rasism. Men nationalismen kan också ta sig andra, helt fredliga, uttryck. Bland forskare kallas den här paradoxen för nationalismens Janus-ansikte: en kraft som å ena sidan skapar gemenskap, och å andra sidan drar upp gränser och stänger ute.

Finns starka idéhistoriska band

Idéhistoriskt finns det också starka band mellan nationalism och liberalism. En av liberalismens anfäder, John Stuart Mill, lyfte fram befolkningens förmåga att känna samhörighet med varandra som en förutsättning för en representativ demokrati. Han beskrev också att det är svårt att upprätthålla liberala institutioner i ett land med många nationaliteter.

Mycket av den frihetskamp som präglade 1800-talet var just nationalistiska rörelser som ville frigöra sig från dynastier och imperier. En nutida parallell finner vi i dagens Ukraina, ett exempel som också illustrerar att det är mycket mindre kontroversiellt att tolerera, rentav hylla, den nationalism som återfinns på en annan plats, i detta fall också med en aggressiv imperialistisk angripare.

Två motstående krafter

Ett skäl till att Sverige tidigare kunnat ta så tydligt avstånd från allt vad nationalism heter är att Sverige som en gammal och förhållandevis homogen nationalstat som varit jämförelsevis fri från yttre och inre hot, kunnat ta sin nationella existens och sammanhållning à la Mill för given.

Nu är det inte längre så. Sverige har på kort tid gått till att bli ett mycket mer heterogent land, där såväl digitalisering som segregering ytterligare försvårar möten mellan grupper.

Därmed kommer frågan om hur man upprätthåller en känsla av nationell gemenskap upp på bordet även här. Och att det är svårt att balansera de två motstående krafter som ligger i nationalismens natur mot varandra märks i hur svensk politik just nu vrider och vänder sig: å ena sidan markeringar mot nationalism, å andra sidan en växande upptagenhet vid hur man skapar en gemenskap och håller samman ett förändrat Sverige.

Nämnda personer

Johan Pehrson

Partiledare Liberalerna, arbetsmarknads- och integrationsminister
Jur. kand (Uppsala uni., 1996)

E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00