Det här behöver svenska biografer, Parisa Liljestrand

Sverige behöver biograferna och biograferna behöver mera svensk film.

Under fredagen presenterade kulturminister Parisa Liljestrand direktiven till en ny filmpolitisk utredning. En översyn och ett omtag av svensk filmpolitik är mycket välkommen av flera skäl. Under de sju år som gått sedan den helstatliga filmpolitiken infördes har stora omvärldsförändringar skapat nya förutsättningar – inte minst vad gäller den tekniska utvecklingen och nya publikmönster till följd av pandemin. Branschen står inför flera utmaningar som behöver mötas gemensamt.

När fler röster får ta plats kan känslan av tillhörighet i stället stärkas och ett brokigt och mer sant ”vi” formas.

Biograferna – sista platsen för kultur

I dag är biografen ofta den sista platsen för kultur som finns kvar på många mindre orter. Ofta drivs den av en ideell förening som kämpar för att kunna ha kvar den för att den är så viktig ur både ett kultur- och regionalpolitiskt perspektiv. Ytterst är det en fråga om demokrati, om alla människors rätt till kultur och någonstans att mötas oavsett var du bor i landet.

Sverige har en biografmarknad där en biografägare totalt dominerar. 90 procent av alla biobesök sker i de tolv största städerna. Vår erfarenhet, med 160 biografer över hela landet, är att svensk film går riktigt bra i små och medelstora städer samt i glesbygd. När det finns bra svensk film fördubblas våra marknadsandelar, men när det saknas sjunker antalet biografbesök generellt.

Krävs stabila offentliga finansiärer 

För att vi ska kunna fortsätta ha biografer i hela landet behöver vi alltså få fram bra, svensk film. För att uppnå det krävs stabila offentliga finansiärer, mer pengar i systemet och fungerande kompetensförsörjning. Fler röster och projekt med hög konstnärlig ambition skulle vara vitaliserande för svensk film och är helt avgörande för våra biografer. I sammanhanget är det också viktigt att påminna om biografens funktion i ett bredare samhällspolitiskt perspektiv.

Det är ett välkänt problem att allt från statliga myndigheter till bankkontor centraliseras och lämnar de mindre orterna. Detta tunnar ut samhällskontraktet och påverkar känslan av tillhörighet och sammanhang.

Vi behöver fler, inte färre, platser där vi kan samlas och få gemensamma upplevelser.  I stället för att se film var och en i våra egna vardagsrumssoffor, ger biografen oss en möjlighet att samlas och få en gemensam upplevelse som stimulerar till samtal och reflektion. När fler röster får ta plats kan känslan av tillhörighet i stället stärkas och ett brokigt och mer sant ”vi” formas.

Vi välkomnar den filmpolitiska utredningen och vill redan nu skicka med några tydliga inspel:

• Film är kultur och ska betala kulturmoms. När filmavtalet gick i graven och staten tog över huvuddelen av finansieringen av filmpolitiken flyttades kostnaderna över på biografen som gick från att betala 6 procents till 25 procents moms. Våra ideella föreningar hamnar dessutom mellan stolarna då de inte kan dra momsen.
• Streamingföretagen måste in i filmens ekosystem. Filmavtalet är historia men vi behöver hitta tillbaka till den tydliga samverkan och gemensamma ansvarstagande som fanns. Streamingbolagen behöver vara med och dela på notan men det finns också många andra aspekter av att stärka samverkan. Låt oss få till ett filmavtal 2.0 där branschen, hela branschen, är med och tar ansvar och arbetar tillsammans för att stärka svensk film.
• Live är också bio. Biografen är ett kulturellt och demokratiskt nav för lokalsamhället. Folkets hus och parker har ett stort utbud av livesänd och förinspelad opera och teater. Det leder till att fler ser, men även möter, nya former av kultur. Detta måste kunna räknas in i visningsverksamheten och vara stödberättigat.