Bankernas stora vinster bleknar i jämförelse med fastighetskrisen

Varje sommar brukar ha sin rötmånadsdebatt som fort därefter blir bortglömd. Denna gång gällde den att ledande svenska politiker såg alltför stora vinster hos de svenska bankerna.

Det var vid mitten av juli, när storbankerna kom med ovanligt starka delårsbokslut, som både finansminister Elisabeth Svantesson (M) och hennes företrädare på posten Mikael Damberg (S) blev väldigt upprörda. Eller åtminstone låtsades de vara det.

Bägge hävdade att bankerna hade tjänat för mycket pengar. Enligt Damberg rörde det sig om bankvinster som är ”oerhört provocerande för vanligt folk”. Svantesson sade sig inte utesluta politiska initiativ för att öka konkurrensen på den svenska bankmarknaden.

Skiftat fokus

Ingen av dem låtsades om att farhågan till dess hade gällt exakt motsatsen. Oron hade då gällt att bankerna skulle förlora stora summor på den pågående krisen i flera stora fastighetsbolag. Erfarenheten är ju att kriser av det slaget ofta åstadkommer väldiga kreditförluster hos bankerna och kan utlösa allvarliga finansiella kriser.

Men politikerna hade nu plötsligt fått ett annat fokus. Därför var det bankerna som fick påminna om att de måste tillåtas gå med vinst. Tydligast med detta var nog Swedbanks vd Jens Henriksson som är van att tala med politiker, bland annat sedan sin tid som statssekreterare i finansdepartementet. 

Den verkliga faran är inte väldiga bankvinster, utan att bankerna gör jätteförluster och slutar fungera.

Döva öron

Den här gången tycktes dock Jens Henriksson tala för döva öron, trots att han har varit med om att rekonstruera banksystemet i de baltiska länderna – och rimligtvis vet mer än de flesta om bankkriser.

Debattläget ändrades dock snart när det mindre än två veckor därefter kom fram nya uppgifter om bankernas överskott. Det visade sig då att den så kallade bolånemarginalen – alltså skillnaden mellan bankernas finansieringskostnad och den ränta som dessa begär av kunderna – hade krympt väsentligt under det senaste året.

Sedan i mars 2022 hade bolånemarginalen minskat med närmare 0,75 procentenheter. Dessa pengar har hamnat hos bankernas kunder. När bolåneräntorna ändå hade stigit så berodde det inte på bankerna, utan alltså helt på Riksbankens räntehöjningar.

Konkurrensen mellan bankerna fungerar alltså bättre än många tror. Vad som har hänt är att de stora bankerna har tappat marknadsandelar när det gäller bostadslån, medan uppstickarna bland mindre banker i gengäld har gått framåt.

Det hindrar förstås inte att konkurrensen kan skärpas ytterligare genom nya regeländringar. Det ligger en del i kritiken mot att bankerna är långsamma med att justera upp sina inlåningsräntor för kunderna, när Riksbanken höjer sin styrränta.

Rötmånadsdebatten över

Men Elisabeth Svantesson har ännu inte återkommit med detta. Inte heller har Mikael Damberg upprepat sina påståenden om att bankernas vinster är oerhört provocerande för vanligt folk. Antagligen inser han att det mest utmanande i stället skulle vara om bankerna går back och tvingas söka stöd hos staten.

Avkylande kan också vara att Italiens nationalistiska regering, som varken socialdemokrater eller moderater gillar, nyligen har föreslagit en ny skatt på bankernas vinster. Det sällskapet vill nog svenska politiker inte hamna i.

Rötmånadsdebatten om bankernas överdrivet stora vinster tycks därmed ha avslutats. Nu kan man i stället oroa sig för riktiga hot, såsom fastighetskrisen och riskerna för banksystemet. Där är faran dessvärre inte över.

Därmed inte sagt att det måste bli en ny finanskris. Men den verkliga faran är inte väldiga bankvinster, utan att bankerna gör jätteförluster och slutar fungera. Om det händer skulle Sverige vara illa ute.