Ahlenius: Gammalt beslut bakom dagens brister i utredningar

– Det här är undanskymt. Men vi var flera på finansdepartementet som var oroade redan då, säger Inga-Britt Ahlenius till Altinget.

Ahlenius jobbade då på finansdepartementet men är mer känd som tidigare generaldirektör för Riksrevisionsverket 1993–2003, och framför allt för att hon ingick i den utredning som tillsattes av Europaparlamentet och som undersökte misstankar om korruption och nepotism inom Europeiska kommissionen och som ledde till hela kommissionens avgång.

Bakgrunden till uttalandet är en nyligen publicerad forskningsrapport om statliga utredningar. Carl Dahlström, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet är en av forskarna bakom rapporten som undersökt sammansättning av de utredningar som tillsatts under åren 1990-2016.

Bara 3 procent

Rapporten visar att det blivit allt färre parlamentariska utredningar till förmån till enskilda utredare. Historiskt sett har parlamentariska kommittéer utgjort ungefär hälften av alla utredningar. Men 1990 hade den andelen sjunkit till under 20 procent. Den utvecklingen har sedan fortsatt. År 2016 var andelen parlamentariska kommittéer bara 3 procent medan särskilda utredningar var omkring 90 procent av samtliga kommittéer.

Med ett bräckligt parlamentariskt stöd för regeringarna de senaste tre mandatperioderna borde ett inarbetat arbetssätt vara att tillsätta parlamentariska utredningar. Arbetssättet i dessa skiljer sig markant från enskilda utredare som leds av en ämbetsman eller expert som sedan har hjälp av en eller flera utredningssekreterare. Personen är utsedd av regeringen och regeringen har också beslutat om uppdraget till utredaren – kommittédirektiv.

Flera fördelar

Det kan finnas flera fördelar med en parlamentariskt tillsatt utredning. Det första är att man tidigare i lagstiftningen kan uppnå politiskt samförstånd. Vid expertutredningar blir det först efter en lång beredningstid i Regeringskansliet som det prövas i riksdagen vilket stöd som finns för förslaget.

En annan sak är det som Dahlström pekar på att det blir en gemensam verklighetsuppfattning. I en parlamentarisk utredning då politiker jobbar tillsammans med många experter inom det aktuella området. En tredje fördel är att den politiska kartan blir tydlig. Alla partier har haft tid att sätta sig in i frågan. Ett eller flera partier som har en avvikande uppfattning kan dels torgföra det under utredningens gång, men de kan också skriva sin avvikande mening som en reservation eller särskilt yttrande i den färdiga utredningen.

Lotta Finstorp, moderat riksdagsledamot, har suttit med i Bostadsplaneringskommittén och den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Hon ser ett stort värde av de parlamentariska kommittéerna.  

– Det är en ynnest att sitta i en parlamentarisk utredning, sade hon på ett seminarium på SNS där rapporten diskuterades.  

Hon lyfte fram just de diskussioner som blir mellan experter och politiker. Slutsatser och ställningstaganden vilar då på en mer solid grund, menade hon.

Svår att ersätta

Hon får också medhåll i verkligheten då flertalet av de stora reformer som genomförts i svensk politik sedan andra världskriget har sitt ursprung i parlamentariska kommittéer.

Även Anna Hedborg som varit inflytelserik socialdemokratisk politiker och ämbetsman under lång tid, bland annat som sjukförsäkringsminister 1994-1996 och generaldirektör för dåvarande Riksförsäkringsverket 1996-2004, sjunger de parlamentariska kommittéernas lov.

– Den mötesplats man får till i en parlamentarisk kommitté är svår att ersätta, sade Hedborg.

Under seminariet diskuterades flera anledningar till att de parlamentariska utredningarna fått stryka på foten. Krav på snabbhet, isolering av Sverigedemokraterna, ökat expertstyre i allmänhet och ett brutet socialdemokratiskt maktmonopol nämndes som förklaringar.  

Men Inga-Britt Ahlenius befarar att orsaken finns i maktens innersta rum – finansdepartementet och den detaljerade regeringsplan som socialdemokraterna hade smitt inför valet 1982.

Ekonomisk kris

Landet var i ekonomisk kris och en liten grupp socialdemokrater hade en färdväg klar för den ekonomiska politiken. Den enda delen av planen var en stor devalvering av den då fasta växelkursen på sexton procent för att kickstarta en avsomnad exportsektor. Den andra delen var en rad åtgärder för att se till att devalveringen inte blev uppäten av stigande löner och inflation, som var fallet med de tidigare devalveringarna under 1970-talet.

Besparingarna var breda och inte ens Regeringskansliets egna verksamheter undantogs. I budgetpropositionen som presenterades strax efter valet 1982 var ett avsnitt med om just besparingar på de statliga utredningarna. Få förutom Inga-Britt Ahlenius minns detta.

– Man ville rationalisera utredningsväsendet. Alla historiska beskrivningar och internationella jämförelser skulle tas bort. Och att det skulle gå snabbare.

Enligt budgetpropositionen skulle maxgränsen för utredningstiden vara två år. Längre utredningar skulle bara få förekomma i undantagsfall.

– Att förkorta utredningstiden är ju en oanalytiskt åtgärd, säger Ahlenius som menar att frågans natur måste få avgöra form för utredningen och hur lång tid den ska arbeta.  

Startskottet för den nedmontering av parlamentariska utredningar kom alltså 1982 med rivstarten av det som kom att heta ”den tredje vägens ekonomiska politk”.