Dags att rehabiliteringsperspektivet får plats i all svensk hälso- och sjukvård

Oavsett diagnos eller annan bakomliggande orsak är det idag långt ifrån alla som får den rehabilitering eller habilitering de behöver – trots att det är en lagstadgad skyldighet. Vilka insatser som finns tillgängliga och i vilken omfattning varierar stort mellan landets regioner och kommuner, liksom innehållet i de insatser som erbjuds. Tillgången till olika yrkesgrupper med specifik rehabiliteringskompetens är inte heller anpassad utifrån behovet och varierar över landet. Nationell uppföljning saknas i hög grad, liksom tydliga uppdragsbeskrivningar. Sammantaget är detta skillnader som inte kan motiveras utifrån demografi. Det handlar enkom om att det i regioner och kommuner görs olika prioriteringar - prioriteringar som inte sällan leder till ökat behov av annan sjukvård, hemtjänst, personlig assistans eller förlängd sjukskrivning. Det är kostnader som hade kunnat undvikas om en personcentrerad rehabilitering hade erbjudits. Det måste bli ett slut på den strukturella nedprioriteringen av rehabilitering, något annat har Sverige inte råd med.

Tar för lång tid 

Det är betydelsefullt att rehabilitering nu i ökande utsträckning inkluderas i den nationella styrning som tas fram inom olika diagnosområden, men om vi ska komma till rätta med de strukturella problemen behöver våra beslutsfattare ta ett större och mer samlat grepp. Att i olika nationella strategidokument och riktlinjer bocka av diagnosgrupp för diagnosgrupp kommer ta för lång tid. Det behövs ett strategiskt ledarskap som kan förändra de bristande strukturella förutsättningar som finns avseende rehabilitering.

 Det medicinska perspektivet är viktigt, men för att möta samhällets behov på ett ändamålsenligt och effektivt sätt behöver fler kunskapsområden inkluderas i hälso- och sjukvårdens styrning.

Sverige ligger långt fram när det gäller forskning och kunskapsutveckling inom rehabiliteringsområdet, men vi använder inte den kunskapen i tillräcklig grad i hälso- och sjukvårdens styrning och ledning. En stor bidragande orsak till detta är att det biopsykosociala perspektiv som präglar rehabiliteringens område inte alltid följer de diagnos- och sjukdomsfokuserade strukturer som i hög utsträckning dominerar verksamheternas besluts- och prioriteringsordningar. Det medicinska perspektivet är viktigt, men för att möta samhällets behov på ett ändamålsenligt och effektivt sätt behöver fler kunskapsområden inkluderas i hälso- och sjukvårdens styrning.

I början av 2023 lämnade Socialstyrelsen konkreta förslag till regeringen gällande nationell styrning av rehabiliteringsområdet, men trots att det nu gått mer än ett år är det mycket tyst från regeringens sida. Det är hög tid att regeringen återkommer med konkreta direktiv och förslag som kan skapa strukturellt bättre förutsättningar för rehabilitering och habilitering. Det finns ett antal lågt hängande frukter som i hög utsträckning skulle kunna bidra till förändring;

• Lagstadga krav på medicinskt ansvarig för rehabilitering, MAR, i varje kommun. I dag är det valfritt för kommunerna att införa MAR. Antalet kommuner som har tillgång till funktionen har ökat något över tid, men majoriteten av landets kommuner har fortfarande inte har tillgång till MAR. Omställningen till Nära vård innebär ett tydligare krav på kommunerna att tillhandahålla rehabiliterande insatser utifrån patientens individuella behov och förutsättningar. För att kunna följa upp och kvalitetssäkra det uppdraget behöver funktionen MAR finns i alla kommuner på ledningsnivå.
• Inrätta funktionen Nationell chefssamordnare för rehabilitering. Rehabiliteringsperspektivet behöver ges en större betydelse vid beslut om framtidens hälso- och sjukvård och omsorg. Genom inrättandet av en funktion med ett nationellt och internationellt samordningsansvar för frågor som rör rehabilitering och habilitering kan regering, riksdag och statliga myndigheter få tillgång till en strukturell expertkunskap inom områdena rehabilitering, habilitering och hjälpmedel, vilket skulle skapa bättre förutsättningar för att den specifika rehabiliteringskompetensen integreras i alla nivåer inom hälso- och sjukvården.
• Inrätta ett Nationellt kunskapscentrum för rehabilitering. Omställningen till Nära Vård syftar bland annat till att förflytta fokus från diagnos och organisation till en mer personcentrerad och hälsofrämjande verksamhet. Långsamt tar hälso- och sjukvårdssverige små steg i denna riktning, men utan markant förbättrade strukturella förutsättningar avseende rehabilitering kommer omställningens syfte inte kunna nås. Förutom att fungera som en hub för nationell kunskapsstyrning inom området rehabilitering, habilitering och hjälpmedel skulle ett nationellt kunskapscentrum även främja nationell uppföljning, utvärdering samt framtagande och användning av ändamålsenliga indikatorer inom området.

Specifik rehabiliteringskompetens behöver finnas på ledningsnivå inom såväl stat som regioner och kommuner, men låt oss börja med en statlig styrning som kan skapa bättre förutsättningar för en jämlik rehabilitering, oavsett diagnosområde.