Brutaliserad politisk offentlighet eller bara gamla personer på internet?

Tonen på internet har debatterats i offentligheten sedan justitieminister Gunnar Strömmer var relativt ung och lovande. Ämnet är uttömt, debatten fortgår och på twitter är Annika Strandhäll och Lars Beckman argare än någonsin på både varandra och på meningsmotståndarna. Märta Stenevi hamnar i problem efter att ha gillat ett Stina Wollter-inlägg på Instagram, bara en dag efter att konstnären kritiserats för antisemitism.

Folk trampar i klaveret hela tiden. Det är argt nuförtiden och så kommer det nog fortsätta vara.

Mycket av det som har skrivits om stämmer säkert. En del kan säkert vara Elon Musks och Mark Zuckerbergs fel. En del handlar såklart om polariseringen och den cocktail av infekterade frågor som ligger högt upp på den politiska dagordningen. Vill man ha engagemang är det Israel/Palestina och inte den nationella infrastrukturplanen som man ska skriva om, det förstår alla offentliga debattörer förutom eventuellt Nils Paul, infrastrukturexpert på Svenskt näringsliv.

Men den allmänna bråkigheten har också en annan orsak, en som det inte talas särskilt mycket om.

Stora delar av den svenska politiska offentligheten är vad man skulle kunna kalla för relativt eller odiskutabelt gamla människor med hög internetnärvaro.

Politikerna är också vanliga människor med lite för mycket tid på internet

Egentligen skiljer sig inte politikernas närvaro på internet särskilt mycket från hur en generisk något äldre person använder sin Facebook eller sin Instagram. Man är inne och gillar saker lite hejvilt. Det delas nåt inlägg om att det var bättre förr när Lasse Holm skrev alla låtar på topplistan eller när det alltid var skomakarlåda i skolmatsalen. Någon annan avlägsen relativt bekant ger mothugg i kommentarsfältet och helt plötsligt har en storfejd utbrutit mellan den husmanskostintresserade Lasse, 55 från Farsta och djurvännen Eva, 49 från Storuman.

Det här är varken ett försvarstal eller en relativisering av det ena eller det andra. Folk får föra sin politiska argumentation på precis det sätt man själv anser gagnar det egna engagemanget rätt. Poängen är bara att både Lasse från Farsta och Eva från Storuman tänker likadant.

Våra förtroendevalda är i stor utsträckning så pass gamla att de inte har fötts med internetvanan i blodet.

Nu har alla en direkt kanal rakt in i tankarna hos majoriteten av de svenska lagstiftarna. Det kan både vara bra och dåligt, men det förändrar odiskutabelt bilden som både väljare och politiska motståndare får av sina motståndare eller för den delen representanter i riksdagen.

Ingen internetvana i blodet

Våra folkvalda är i stor utsträckning så pass gamla att de inte har fötts med internetvanan i blodet. Detsamma gäller en majoritet av väljarna, i nästa val kommer fler väljare än någonsin att vara pensionärer. Fler personer med mer fritid innebär fler potentiella väljare som tillbringar ännu mer tid på internet.

Om Lasse i Farsta eller Eva i Storuman ser att deras favoritpolitiker anklagar en motståndare för att vara kommunist eller köpt av storkapitalet så blir båda arga och reagerar på reflex. Allt stöd till min politiker! Som inte är ond! Till skillnad från mina motståndare! Detta tänker jag minsann både gilla och dela vidare!

De unga politikerna då? Är de bättre? Nej, dessvärre inte. Även unga politiker har äldre väljare och anpassar språket därefter. Det finns såklart arga unga potentiella väljare också, men ungdomarna är i lägre utsträckning partipolitiskt aktiva i dag jämfört med för tio år sedan. 

På Altinget sätter alla mina kollegor stor heder i att täcka all sakpolitik som det inte bråkas om på internet. Men jag som debattredaktör ber er ödmjukt om att fortsätta vara oense. Vill ni utveckla era tankar i ett längre format så är det bara att mejla mig.