Vem räddar en krympande skogsnäring?

Många näringar försöker kommunicera sin betydelse för samhället till politiken. Det kan göras på många olika sätt. Skogsnäringen och Industriarbetsgivarna har valt att visa skogens betydelse för välfärden. Rapporten redovisar en tillväxt under 2010-talet för nästan alla valda indikatorer. Det gäller sysselsättning, förädlingsvärde, nettobidrag till handelsbalansen och bidrag till regional utveckling.

Andra data ger en helt annan bild av svensk skogsnäring. Under samma period har avverkningarna ökat med cirka 20 procent i Sverige. Det fasta penningvärdet på skogsnäringens bidrag till förädlingsvärde, handelsbalans och produktionsvärde i industrin räknat på per avverkad kubikmeter har krympt betydligt under 2010-talet. Därmed kan man dra slutsatsen att den rapporterade värdeökningen beror på ökade volymer och inte på grund av en värdehöjande produktion.

Ytterligare problem

Det finns ytterligare ett problem som måste diskuteras. Skogsnäringen krymper även intellektuellt. Dilemmat är följande. Det kan ju inte ha undgått politiker och näring att världen har börjat en omvälvande strukturförändring. Vi har öppnat dörren till en ny era och global ordning som innebär pågående systemskiften i världen och i skogsnäringen.

Skogsnäringen krymper även intellektuellt.

Exempel på dessa omvälvande transformationer är åldrande populationer, energikriser, klimatförändringar, ökade geopolitiska konflikter (med tillhörande krig), ökat inflytande av sociala medier och internettroll, tynande grundvatten och biodiversitet, ökad nationalism om naturresurser, global ekonomisk turbulens, förändrade handelsflöden, minskade naturresurser, ändrade kundpreferenser och en galopperande teknisk utveckling för att nämna några.

Skogsnäringen vill ändå ha status quo

Det stora systemskifte som skogsnäringen befinner sig mitt i kräver nya manus, nya spelregler, nya strategier och ny politik. Men samtidigt vill skogsnäringen konservera en status quo situation med dagens industristruktur och med samma skogsskötsel som under senaste 75 åren.

Skogsnäringen och regeringen anklagar EU för att sakna insikt i den svenska verkligheten. Det är en orimligt torftig hållning. EU sätter för första gången den svenska skogen in i sitt sammanhang av global naturresursförvaltning. Ett synsätt som måste tillämpas då vi står i eller är i början av dramatiska globala systemskiften.

Det är därmed inte så konstigt att näringen vill hålla EU på armslängds avstånd från det svenska skogsbruket.

En hel del närliggande problem har ingenting med EU att göra utan är hemmagjorda. På min tid som student på Skogshögskolan fanns det ett ämne som hette Skogshushållning, det vill säga att hushålla med skogs- och virkestillgångarna. Det kan också ses som en form av hållbarhetsmått. Budskapet var klart, skogsbruk och skogsnäring är ingen kvartalsekonomi.

Överavverkningar

Det framkommer nu allt tydligare att en omfattande svensk överavverkningen av slutavverkningsmogen skog har pågått under en längre tid i det tysta inom storskogsbruket. Sveaskog har nu tagit beslut om att dra ned på avverkningarna betydligt. Det förekommer interna vittnesmål från övriga storskogsbruket (men inga officiella uttalanden) om att situationen med avsaknad av slutavverkningsobjekt på grund av överavverkning är likadan där. Det finns tillgång på slutavverkningsobjekt inom det privata enskilda skogsbruket, men de bestämmer själva om och när de vill avverka.

Skogsnäringen har tidigare kunnat balansera fluktuationerna i virkesflödet med importvirke. Ryssland har varit en viktig bricka i virkesbalansen i Europa men nu är den dörren stängd för en lång tid. Det betyder att importmöjligheterna minskar och importvirket blir dyrt.

Industri kommer slås ut

Högre virkespriser driver på en strukturomvandling av skogsindustrin. Troligen kommer ett dussintal massa- och papperslinjer att slås ut på medellång sikt. Med en knapp virkesförsörjning tvingas industrin att arbeta hårt med effektivare råvaruanvändning och utveckla marknadsprodukter som har avsevärt högre betalningsförmåga för råvaran än konventionella produkter. Det är i sak bra.

Med den virkesknapphet vi har i dag har vi virkespriser som är dubbelt så höga som bara för 2-3 år sedan. Det höjer skogsägarnas lönsamhet betydligt även om kostnaderna också har stigit kraftigt. Det visar att när industrin har kunnat få så mycket virke man ville ha så har man också lyckats hålla nere virkespriserna. I det ljuset ter sig LRF:s krav på ökade avverkningar mycket märkligt, eftersom det har missgynnat medlemmarna under många år.

Når inte miljömålen

För att ’rädda så mycket som möjligt’ av virkesflödet vid bristen på slutavverkningar sänker nu skogsbruket tidigare uttalade miljöambitioner och går in och gör avverkningar i skog med höga naturvärden, i skog med stora sociala värden, och gör för tidiga avverkningar etcetera. Bevisligen bryter man mot certifieringsstandarder för att få fram virke. Det är därmed inte så konstigt att näringen vill hålla EU på armslängds avstånd från det svenska skogsbruket. Man vill inte bli granskad.

Det hamras in i debatten att en aktivt brukad skog som leder till ökad produktion och virkesförsörjning är nödvändigt för att Sverige ska klara klimatmålen. Det är nog riktigt på lång sikt. Men vi har ett akut problem vad gäller klimatet, vi måste få ned nettoutsläppen till 2050. Inte om 50 år. Det leder till alternativa handlingsalternativ för skogsbruket

Ny Skogsutredning

I skrivande stund har regeringen presenterat utredningsdirektiven till en ny skogsutredning. En sammanfattande tolkning av direktivet är: Kraftigt ökad produktion och avverkning av biomassa; stoppa alla EU:s ambitioner att påverka svensk skogspolitik och skogsnäring; ta bort alla regelverk rörande miljö som hindrar skogsägaren från att göra vad hen vill.

Således, ministern nöjer sig nu inte med status-quo för skogsnäringen utan i vissa avseenden går han tillbaka till 1970-80-talen. Bedömningen är att det varit bättre om regeringen tillsatt en oberoende kriskommission.

Oroad

Det som återstår av 1993 års skogspolitiska beslut är två flummiga begrepp – frihet under ansvar och att skogsnäringen har ett sektorsansvar. Men ingen vet vad det betyder. Så konsekvenserna får hanteras av myndigheterna och domstolar. Därutöver krävs att ”äganderätten ska stärkas”. Men vi har redan bland världens starkaste äganderätter så vad är det konkret som ska stärkas?

Det finns all anledning att vara oroad över skogsnäringens framtid. Det finns ingen politisk vision, ingen berättelse om vart samhället vill med näringen – och vi har en näring som vill ha status quo. Det är ingen bra kombination.

Det är hög tid att näring och politik lämnar den intellektuella handlingsförlamning som nu råder trots de dramatiska systemskiften som sker utanför och innanför skogsnäringen. Det är av yttersta vikt att politiken och näringen tar tag i frågan om var vill vi vara med näringen, låt oss säga 2050, och hur tar vi oss dit. Politiken har ansvar för framtiden. En förutsättning för att lyckas i detta är att politiken är oberoende till näringen i sina analyser. Vilka blir de vd:ar för skogsföretagen och de ledande politiker som kliver fram och tar tag i taktpinnen?

En längre version av texten finns här.