"Sverige kan göra mer för att skydda havsmiljön mot skadligt fiske"

Anna Christiernsson, docent i miljörätt, Juridiska Institutionen, Stockholms universitet
Gabriel Michanek, professor i miljörätt, Juridiska fakulteten, Uppsala universitet
Ulf Bergström, doktor i marinekologi, Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet
Sofia Wikström, docent i marinekologi, Östersjöcentrum, Stockholms universitet
Henrik Svedäng, docent i marinekologi, Östersjöcentrum, Stockholms universitet

I media har nyligen rapporterats om att det råder brister i kontrollen och beivrandet av olovligt fiske i känsliga och skyddsvärda havsområden. För skyddet av miljön är det givetvis ett problem om tillsynsmyndigheter inte agerar om det finns klara misstankar om brott eller om de kontrollmöjligheter myndigheter har till sitt förfogande är otillräckliga för att fastställa misstanke om brott. Ett än större problem ur miljösynpunkt är emellertid det fiske som trots skador på havsmiljön tillåts och alltså bedrivs helt lagligt i stora delar av Sveriges och andra staters havsområden.

EU:s fiskeripolitik och reformen

För ett par år sedan reformerades EU:s fiskeripolitik. Ett huvudsyfte var att minska fiskets negativa påverkan på de marina ekosystemen som uppstått genom alltför stora och icke-selektiva uttag samt användning av fiskemetoder som gett upphov till omfattande bifångster och fysiska skador på havsbottnar. Detta skulle bland annat ske genom en ökad samordning mellan EU:s miljö- och fiskeripolitik där fiskebeslut styrs utifrån vetenskapliga bedömningar av fiskets påverkan på hela det marina ekosystemet. Miljöskyddet skulle alltså bättre integreras i fiskeripolitiken. I detta ingick också att tydliggöra medlemsstaters möjligheter att reglera fiske för att uppfylla EU:s miljökrav.

Miljö- och fiskerisamordning har uteblivit

Den eftersträvade samordningen av miljö- och fiskeripolitiken har dock i stort sett uteblivit. Även om reformen innebar flera förbättringar kvarstår avgörande brister. Särskilt anmärkningsvärt är att EU:s fiskeriförordning inte samordnats med havsmiljödirektivet och ramdirektivet för vatten då dessa ramverk är övergripande när det gäller förvaltningen av de marina ekosystemen – där fiskarter ofta har en nyckelroll. Inte heller har några lagstiftningsåtgärder ännu vidtagits nationellt för att förbättra samordningen mellan den svenska miljölagstiftningen, miljöbalken, och den svenska fiskelagstiftningen.

Sverige måste alltså ifrågasätta den etablerade samförståndskulturen i Rådet och våga väcka talan om ogiltighetsförklaring i EU-domstolen av rådsbeslut som står i strid med EU:s miljökrav. 

Nu några år efter att EU:s nya fiskelagstiftning trätt i kraft kan vi se konsekvenserna av dessa brister. Beslut om fiskekvoter fortsätter att överskrida de vetenskapliga rekommendationerna och de fleråriga planerna beaktar inte sambanden i ekosystemen och arternas ekologiska funktioner i tillräckligt stor utsträckning. Ett flertal skyddade områden saknar också fortfarande föreskrifter för fiskets bedrivande. Därtill prövas och konsekvensbedöms i stort sett aldrig fiske på svenska vatten enligt miljöbalkens regler och de regler som har antagits av Kommissionen har främst införts i områden där fiske ändå inte kan bedrivas.

Uteblivna krav får miljökonsekvenser

Att inte tillräckliga miljökrav ställs på fiske får naturligtvis konsekvenser för miljön. Ett exempel är den fortsatta nedgången hos torskbestånden i Östersjön, där de fiskekvoter som forskningen rekommenderat konsekvent överskridits. Att torskbestånden minskat radikalt har lett till grundläggande förändringar i Östersjöns ekosystem. Det finns också tecken på att den intensiva bottentrålningen på Västerhavets djupa bottnar gjort att sällsynta och känsliga arter har minskat.

Om de uppsatta målen om friska och produktiva havsmiljöer ska kunna nås – och fiske kunna fortsätta att bedrivas också på lång sikt – måste därför ytterligare åtgärder för att förbättra samordningen mellan de två politikområdena vidtas snarast. Annars finns en risk för att de viktiga ekosystemtjänster som havet tillhandahåller, och som samhället är beroende av, går förlorade. Sverige kan och bör agera både inom EU och nationellt.

Tre uppmaningar till en framtida regering

För det första måste Sverige verka för att de fiskebeslut som tas av EU:s institutioner är förenliga med EU:s miljöregler. Sverige måste alltså ifrågasätta den etablerade samförståndskulturen i Rådet och våga väcka talan om ogiltighetsförklaring i EU-domstolen av rådsbeslut som står i strid med EU:s miljökrav. Hit hör de återkommande, politiskt grundande besluten om fiskekvoter som strider mot vetenskapliga rekommendationer och fiskeriförordningens bevarandekrav.

För det andra måste Sverige verka för att EU-lagstiftningen ändras så de ekosystembaserade besluten enligt havsmiljödirektivet och ramdirektivet för vatten tydligt styr Rådets beslut om fiske.

För det tredje måste Sverige bättre utnyttja sina egna, nationella möjligheter att skydda havsmiljön mot skadliga former av fiske. Fiske i Sveriges havsområden bör prövas också enligt miljöbalken. Först då möjliggörs den helhetsbedömning av fiskets påverkan på de marina ekosystemen med utgångspunkt i försiktighetsprincipen som krävs om havsmiljömålen ska kunna nås.