Analys av 
Jacob Hederos

Om körsbärsplockning och goda ambitioner i Bryssel

För att få till förändring på marken för miljöns skull kan det vara bra att komma något så när överens om vad det faktiskt är man vill förändra. Det ska också göras på ett sätt som fungerar och som är rättssäkert, inte bara i EU utan gärna också globalt. De här avvägningarna pågår nu i Bryssel.

Ambitionerna att skydda mer natur är höga. Men vad som ska räknas som skyddad natur är inte alltid lika lätt i praktiken. <br>
Ambitionerna att skydda mer natur är höga. Men vad som ska räknas som skyddad natur är inte alltid lika lätt i praktiken.
Foto: Hasse Holmberg/TT
Jacob Hederos

Höjda ambitioner på naturskyddsområdet ställer till det när det kommer till det praktiska genomförandet. För även om det står klart och tydligt att insatser som måste vidtas för att bromsa utbredd artutrotning, med stora konsekvenser för allt från livsmedelsförsörjning till en bredare samhällskontext, så är det inte lika lätt att enas kring de faktiska åtgärderna och hur de ska följas upp.

När denna text publiceras sitter troligen EU:s lagstiftare och svettas runt ett konferensbord i Bryssel för att hitta en kompromiss om vad bland annat ”skogsförstörelse” ska innebära i praktiken. Det är nämligen ambitionen att EU ska skicka in ett färdigt bud till biologiska mångfaldsmötet Cop15 i Montreal om hur man ska bidra till en begränsning av global avskogning och skogsförstörelse  genom sin konsumtion.

Främst två olika bud ligger på bordet i just ”skogsförstörelsefrågan”. Och konsekvenserna av det slutliga valet mellan de få orden kan bli ödesdigra, enligt både förespråkare och kritiker från alla läger.

Kritikerna till EU-parlamentets linje menar att den kan ”ta död på hållbart skogsbruk”, medan kritiker till rådets linje hävdar att regelverket blir tandlöst och riskerar att ”godkänna fortsatt avskogning”.

Regelverket är samtidigt bara ett av flera som nu bakas ut i arbetet med att EU ska leva upp till sitt löfte på den globala arenan, men också få till förändringar i praktiken. Ovanpå det kan nämnas både kolsänkeregelverket Lulucf och naturrestaureringsförslaget. Samtidigt kan det läggas till att det senare samtidigt också innehåller målkonflikter med avskogningsförslaget.

Stramare tyglar kan också strypa

Problemet är inte nytt. Definitioner är oftast en av de sista frågorna som lagstiftarna enas om. Men hittills har flera delar av EU:s politiska ramverk på miljöområdet landat i att öppna för att medlemsländerna fått rapportera in med vissa möjligheter till fria tyglar utifrån sina egna förutsättningar.

Men i och med bland annat naturrestaureringsförslaget ska nu tydligare beting fördelas ut på länderna. Då kan det ställa till problem i flera led när det är olika utgångspunkter som används.

– Ska man använda lagstiftningen på samma sätt, så borde man se till att ha samma utgångspunkt och utgångsvärde när man jämför. Nu används också det här för att jämföra medlemsländer mot varandra, och har man då utgått från helt olika sätt att redovisa så blir det också väldigt märkligt när man jämför, säger Emma Wiesner till Altinget.

C-parlamentarikern pressar nu bland annat på för att Sverige ska ändra utgångspunkt i art- och habitatrapporteringen och därmed minska på det föreslagna betinget i naturrestaureringsregelverket.

Samtidigt uppstår då frågan igen: Hur ska man enas? Det är i alla fall inte det enklaste om man ser till tidigare erfarenheter. När EU aviserade att man skulle leva upp till målet om att skydda 30 procent av landytan till 2030, varav 10 procent strikt skyddat, sattes det bland annat upp som mål att ”primärskogar” ska skyddas.

Race to the bottom?

Men mer än tre år efter det att arbetet inletts så har parterna där fortsatt inte kunnat komma överens om vad ordet betyder i praktiken – även om det från svenskt håll gärna får tolkas som något i stil med urskogar.

Det kan lätt bli en situation där minsta gemensamma nämnare blir platsen där man landar. Därmed kan då också omställningstrycket minska i de länder som varit ambitiösa tidigare.

Men samtidigt, vad är alternativet? För även om förhandlarna i natt sätter ner foten i alla fall med kvalificerad majoritet om vad skogsförstörelse ska definieras som, så återstår i exempelvis rådets position då exempelvis en hänvisning till ”primärskogarna”. Det bäddar i stället fortsatt ”körsbärsplockning” av den som vill dra ett mindre strå till stacken.

Det blir intressant att följa utfallet av nattmanglingen i Bryssel. För det är inte bara EU:s bud till Cop15-förhandlingarna som pressar på. Det är många – särskilt i EU-parlamentet – som vill bli klara för att slippa ha Sverige i ordförandestolen i den fortsatta förhandlingen.

Läs mer om EU:s klimat- och miljöpolitik här

Nämnda personer

Emma Wiesner

Europaparlamentariker (C)
Civilingenjör i energisystem (Uppsala uni., 2017)

E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00