Utredaren underkände direktiven. Och ministern underkände utredarens huvudsakliga slutsats. Man kan lugnt säga att det var en något ovanlig pressträff i samband med att vindkraftsutredaren Ulrika Liljeberg lämnade över sitt slutbetänkande till klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) på torsdagen.

Enligt Ulrika Liljeberg krävs det en kommunal skatt på vindkraften, eller någon form av statligt bidrag, för att kommunernas attityd till vindkraft ska förändras väsentligt. Men någon sådan skatt har utredningen aldrig haft mandat att föreslå, det fanns inte med i de ursprungliga direktiven från S-regeringen. Sedan kom Tidöregeringen och stängde ytterligare en dörr för utredningen, så att även statligt stöd uteslöts.

Man kan så klart förundras över det utbredda ointresset bland riksdagspartierna att låta en utredare titta närmare på en skattelösning som tycks fungera som dörröppnare för vindkraften i andra länder. I exempelvis Finland ses en vindkraftspark som en ekonomisk jackpot för en kommun. I landets östra delar hörs till och med mutter från kommuner som känner sig orättvist behandlade – där sätter försvaret och övervakningen mot den ryska gränsen nämligen stopp för vindkraftsutbygganden.

Oppositionspolitik?

Men oviljan från rikspolitiken att regionalisera statliga skatter är knappast ny. Dessutom kan det onekligen verka besvärligt att avgränsa en utredning att endast se över frågan om kommunal skatt på vindkraft, då skulle inte minst vattenkraftskommunerna omedelbart knacka på dörren och begära rättvisa.

Samtidigt finns det ett parti som absolut vill se regionaliserade skatter, till exempel just fastighetsskatten på elproducerande fastigheter. Det är utredaren – tidigare kommunalråd och numera riksdagsledamoten – Ulrika Liljebergs eget parti Centerpartiet. Så frågan är hur stor del vid pressträffen angående behovet av en kommunal skatt som var en statlig utredares slutsats och hur stor del som var en oppositionspolitikers kritik mot regeringen. Hon har ju trots allt klivit in i utredningen med öppna ögon, även om uppdraget snävades in ytterligare efter regeringsskiftet.

Mycket tyder i alla fall på att Tidöpartierna sett till att prata ihop sig inför överlämnandet av utredningen – betänkandet har legat klart i en månad. Istället för ett sedvanligt neutralt mottagande av utredarens förslag, så var klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari på stående fot tydlig med att regeringen inte planerar att gå vidare med Ulrika Liljebergs starka rekommendation om att skyndsamt ta tag i frågan om kommunal skatt eller statlig finansiering. Låt vara att hon sedan pliktskyldigt försäkrade att regeringen så klart kommer lyssna på remissinstansernas synpunkter.

Otydligt i Uppsala

Men om Romina Pourmokhtari var ovanligt tydlig vid pressträffen med Ulrika Liljeberg, så var hon påfallande otydlig när hon dagen innan höll tal inför stora delar av naturvårdssverige vid Artdatabankens årliga konferens Flora och fauna i Uppsala. Den som hade förväntat sig något eller några besked om varthän Liberalerna och regeringen egentligen har tänkt sig med miljö- och naturvårdspolitiken, ett område som inte omfattas av skrivningarna i Tidöavtalet, hade väntat förgäves.

Om miljöministern har tänkt att driva en egen större politisk hjärtefråga på miljö- och naturvårdsområdet under mandatperioden återstår ännu att se.

Det som var tydligast var nog otydligheten. Samt att miljö och naturvård knappast står först i kön när Tidöpartierna slår sig ner kring bordet för att budgetförhandla.