Miljöorganisationer: Fall inte för påtryckningarna från skogsindustrin

Under de senaste veckorna har budskapet från olika debattörer i media varit att fåglar utgör ett allvarligt hot mot hela vår skogsnäring. Startskottet gick den 10 februari när Skogsstyrelsen meddelade att skogsägare måste ta mer hänsyn till fridlysta arter. Först var myndigheten återhållsam med vad den ”nya ordningen” skulle innebära, men en vecka senare kommer en uppseendeväckande debattartikel med budskap om en tuff framtid för skogsägare med krav på utredningar och avverkningsstopp. Skogsstyrelsen bedömer konsekvenserna som ”orimliga” och att lagstiftningen omgående måste ändras, meddelade generaldirektören.

Skillnad mellan lag och praxis

Budskapet som trummas ut är att varje individ av exempelvis koltrast och bofink ska skyddas mot störning och skada från skogsbruk. Frågan är om det budskapet är sant? I de domar som Skogsstyrelsen hänvisar till finns mycket begränsat stöd för att individskyddet ska tolkas så strikt som myndigheten håller fast vid i såväl debattartiklar som pressmeddelanden.

Visst stämmer det att alla fågelarter är fridlysta enligt artskyddsförordningen och att hänsyn i vissa avseenden gäller på individnivå, men det stämmer inte att varje fågelindivid av vanliga arter ska inventeras eller skyddas i samband med skogsavverkning eller annan exploatering. Ingen av domarna handlar om vare sig koltrastar eller bofinkar, utan om arter som kräver betydligt större hänsyn än vad det svenska trakthyggesbruket medför.

Industri och politiker hakade snabbt på Skogsstyrelsens alarmistiska budskap om ett behov av att ändra lagstiftningen.

Skogsstyrelsen citerar domarna, men verkar inte förstå skillnaden mellan lagtext (som citeras korrekt) och rättspraxis (där Skogsstyrelsen drar fel slutsatser). Att Skogsstyrelsen missuppfattat juridiken bekräftas av miljörättsexperterna Gabriel Michanek och Jan Darpö samt miljöanalysspecialist Jonas Sandström i deras debattartikel häromdagen. Vikten och innebörden av ”kontinuerlig ekologisk funktionalitet” – vilket alltså innebär att ekosystemen bibehålls och att arterna som lever där finns kvar – och möjligheterna att anpassa skogsbruket efter de arter och livsmiljöer som förekommer på platsen, nämns överhuvudtaget inte av Skogsstyrelsen.

”Alarmistiska budskap”

Skogsstyrelsen uppger att betydande osäkerheter föreligger och att vi befinner oss i en rättsutveckling, samtidigt som myndigheten skrämmer upp en hel skogsägarkår och kommunicerar en omvälvande ”nyordning”, utan koordinering med Naturvårdsverket eller länsstyrelserna (som är tillsynsansvariga för artskyddsförordningen).

Industri och politiker hakade snabbt på Skogsstyrelsens alarmistiska budskap om ett behov av att ändra lagstiftningen. Det är svårt att se att Skogsstyrelsen i detta hänseende verkar i enlighet med sitt uppdrag att jämställa målen för produktion och naturvård. Skogsstyrelsen borde i stället ägna sin tid åt att införa domstolarnas vägledande beslut om ett hållbart skogsbruk där rödlistade, sällsynta och prioriterade fågelarter kan fortleva.

Ett hållbart skogsbruk

Artskyddsutredningens analyser och förslag är de mest genomarbetade som gjorts kring nuvarande artskyddslagstiftning. Det vore oansvarigt att lyfta ut en enskild paragraf så som nu föreslås i stället för att ta ett helhetsgrepp. Helt uppenbart måste såväl svenska staten som skogsindustrin uppbringa nödvändiga resurser till skydd av skogar med höga naturvärden för att vi ska kunna leva upp till såväl EU-lagstiftning som nationella åtaganden. Därtill krävs ett ändamålsenligt skydd för de arter som även förekommer i vårt utbredda skogsbrukslandskap.

Vi hoppas att regeringen inte faller för påtryckningarna från skogsindustrin och Skogsstyrelsen i denna fråga, utan i stället säkerställer att Sverige får ett förebyggande system för ett hållbart skogsbruk. En förordningsändring tar oss ingenstans i den frågan, vilket däremot artskyddsutredningen som helhet verkligen har försökt att göra.