Laxen och ålen fortsätter att vandra mot döden – i tystnad

SVT har sänt serien Fiskarnas rike och därtill ett Uppdrag granskning om ålen som är en av naturens många mystiska väsen. Ålen är i dag liksom många andra vattenlevande arter akut hotad genom människans försorg och i de bägge SVT-produktionerna presenteras förtjänstfullt och gripande hur vattenkraftsindustrin är en viktig orsak till problemen i vattnet. Så har det varit i mer än 100 år.

Först kan konstateras att industrins hållning, såsom den presenteras i SVT-reportagen är fullt logisk, om än ur ett filosofiskt perspektiv omoralisk. Alla vet att ett företag måste tjäna pengar men de flesta initierade inser att den biologiska mångfalden inte kan offras för det.

Varför är det tyst?

Vad är det för miljölagar som skyddar just vattenkraftsindustrin?

Juridiken är skapad av människor och vi välkomnar andra sorters analys – bara inte tystnad. Vi upplever att våra försök att tillämpa och debattera miljölagarna bemöts med just tystnad, eller i bästa fall nedlåtande bortförklaringar.

Vad är det som håller på att hända och varför är det tyst?

En juridisk gräddfil

Vattenkraftverken har haft och kommer fortsätta att ha en faktisk juridisk gräddfil.

Varför anser vi oss ha en välgrundad juridisk förklaring till varför fisken dör vid våra dammar och vattenkraftverk?

Undertecknade anser oss i kraft av vår långa erfarenhet från myndighetsvärlden respektive en miljöorganisation kunna lämna vår syn- och juridiska analys, såsom experter och inte som extremister. I den rollen utmanar vi bolag, myndigheter, domstolar och nu politiken.

Vattenkraften anses vara ”grön” och frågor om omställning av samhället genom att ”göra mer av allt” men med ny teknik suboptimeras, troligen omedvetet, med hänvisning till klimatkrisen. Med lång erfarenhet från miljöprövning- och tillsyn inom många andra branscher så är det enkelt att konstatera:

Vattenkraftverken har haft och kommer fortsätta att ha en faktisk juridisk gräddfil och ingenting kan vara mer juridiskt- och politiskt dött – förutom ålen och laxen förstås.

Ett dokument från 1912

Den så kallade vattenrätten är gammal, även med juridiska mått mätt. Undertecknade står regelbundet i våra mark- och miljödomstolar och för process utifrån 1800-talets lagar. Det är sådana lagar som fortfarande gäller i princip fullt ut jämsides med miljöbalken. Vi har faktiskt nyligen, såsom levande tidsmarkörer, valt att klä oss i originalkläder från Hjalmar Söderbergs tid vid förhandling i mark- och miljööverdomstolen. Vid förhandlingen åberopade bolaget ett insyningsprotokoll från 1912, såsom sitt ”tillstånd”.

Att kräva sin juridiska rätt att bedriva verksamhet och hindra vattnets naturliga flöde utifrån ett dokument från 1912?

1912 bars August Strindberg till den sista vilan och vi ärade hans mörka pjäs ”Drömspelet”, med vår utstyrsel. För som miljöjurist tror man att man drömmer, då man deltar i en sådan process 2021.

”Mer av ekologisk förstörelse”

Lagstiftaren har infört en hel del nya bestämmelser i miljöbalken jämte förordningar den 1 januari 2019. Nu ska vattenkraftverken, som fick den tidiga industrialiseringens godkännande, omprövas utifrån en särskild prövningsplan och det ska konstrueras så kallade ”moderna” miljövillkor. Processen ska löpa under 15 år och såsom bestämmelserna är konstruerade kan vi eventuellt förvänta oss positiva effekter i den miljö där de riktigt småskaliga vattenkraftverken finns om 30–40 år, för de som ligger sist i turordningen.

I de stora älvarna med de stora kraftverken kan vi tvärtom förvänta oss än mer av ekologisk förstörelse, är det ”moderna miljövillkor”? Det framfördes en del kritik inför bestämmelsernas födelse, men nu har den tystnat. Myndigheter och företag är nu helt inkörda på att verka inom omprövningsplanen och alla tycks nöjda.

Som utövande miljöjurister välkomnar vi att 1800-talets lagar ska utrangeras och tillstånden åtminstone på papperet ska bli ”moderna”.

Ett kamikazeuppdrag

Mitt i allt detta nya ska våra tillsynsmyndigheter, de 21 länsstyrelserna, försöka hålla isär sina tre viktiga uppgifter:

• Tillsynare, det vill säga bevaka att lagar efterföljs
• Samordnare, det vill säga ”semikonsulter” åt bolagen
• Processförare, det vill säga stå upp för miljön med god argumentation i domstolen

Vilket kamikazeuppdrag. För hur ska länsstyrelserna löpande kunna bevaka att vattenkraftverken inte ställer till oreda i miljön, hjälpa dem med att planera sin omprövningsprocess och sedan föra det allmännas talan i mark- och miljödomstolarna då omprövningarna kör i gång? Allt på en gång och med gott humör.

Vad vi med sorg noterar då vi deltar i deras samverkan enligt 2019 års lagar är att länsstyrelserna vänligt glider in i hjälparrollen, medan kraftverksägarna självmedvetet berättar hur de anser att länsstyrelserna ska agera.

Ålen fortsätter mot döden

EU-rättens bindande miljömål enligt ramvattendirektivet kommer vi inte att uppnå, vilket blir ett märkligt utfall av 2019 års svenska reformering av vattenrätten.

Och laxen och ålen fortsätter att vandra mot döden, i tystnad.

Vi begär aldrig tolkningsföreträde, men väl seriösa synpunkter från kraftbransch, myndigheter och politik.