Jägarnas riksförbund: "Nej till frilevande varg i Sverige"

Stora delar av Sveriges landsbygd påverkas i dag allvarligt av stora rovdjur. Människor tvingas i sitt dagliga liv leva med oro och olust som försämrar livskvaliteten på grund av de stora rovdjuren. Oro för hundar och andra tamdjur, särskilt de som ska beta fritt som vid fäbodbruk och renskötsel, men även olust och oro för att genomföra allemansrättsligt utövande, som bär- och svampplockning och promenader. Kort sagt har tryggheten minskat och vår närmiljö känns farlig.

Etiken central

Som jagande markägare och hundförare vid jakt vistas vi mycket i skogen under hela året. Antalet gånger vi ser effekter av stora rovdjur ökar och de slagna djurens kamp för livet syns i omgivningen. Därtill tvingas vi möta allvarligt rivna vilda djur som fortfarande är vid liv, och bland sorgen känns det bra att vi barmhärtigt kan förkorta lidandet. Men det finns djur som får lida länge. Som jägare som finner etik viktigt anser vi att vi har ett ansvar för att även vilda djur inte utsätts för onödigt lidande.

En förkrossande majoritet 

Därför ställer vi oss frågan varför vi har skapat ett system som gör att vi har många fler stora rovdjur än vi förbundit oss till? När det gäller varg är Jägarnas riksförbunds inställning: Nej till frilevande varg i Sverige – den enda möjliga vägen för att återskapa livskvalitet för djur och människor.

Men innan vi nått dit, är varje minskning av antalet vargar viktig. Därför stödjer vi fullt ut det arbete som vissa riksdagsmän nu gör med att få ner antalet varg till riksdagens fattade beslut om 170 vargar. Vi efterfrågar dock ett större engagemang från flera politiska partier för att uppnå det mål som en gång beslutades av en förkrossande majoritet i riksdagen.

Skrämmande statistik

När det gäller björn och lo blir frågan i stället – varför låter riksdagen de regionala besluten i viltförvaltningsdelegationerna överskrida miniminivåerna?

Solveig Larsson och Henrik Tågmark 
Jägarnas riksförbund

För att kunna hålla nere betesskadorna av hjortdjuren och vildsvinen för skog och lantbruk samt minimera viltolyckorna krävs löshundsjakt, en jaktform som i vissa områden nu inte låter sig göras. Det är skrämmande när statistiken av varg-dödade hundar visar på fler än 260 dödade och fler än 170 skadade hundar under senaste 15-årsperioden.

"Dubbelt så många"

När det gäller björn och lo blir frågan i stället – varför låter riksdagen de regionala besluten i viltförvaltningsdelegationerna överskrida miniminivåerna? Det är obegripligt att så kallade ”förvaltningsnivåer” som kraftigt överskrider regionala mininivåer blir beslutade och leder till att vi har dubbelt så många björnar i landet än vad vi förbundit oss att ha.

Vi har hört motiv om att vi ”aldrig” får underskrida mininivå – men det naturliga är en variation kring mininivån. Att vi inte kan ha licensjakt något år är enkelt att leva med jämfört med att tvingas leva med dubbelt så många björnar och lodjur som vi behöver utifrån riksdagens fattade beslut.

Enbart en bråkdelar

Vi kräver också att staten verkligen tar kostnaden för de skador stora rovdjur orsakar. Vi finner inte att statligt anställda jobbar nätter och helger för 275 kronor per timme (inklusive sociala avgifter) – vilket är ersättningen som betalas ut för eget arbete till tamdjursägare. Vi ser också att hundägarna själva betalar för skador på hundar som försäkringskollektiv och staten enbart tar bråkdelar av kostnaderna.

Om någon tilltro ska finnas för rovdjurspolitikens löften krävs att besluten verkställs – löftet om att 100 procent av skadorna ska ersättas måste omgående fyllas med innehåll.