"Hur räknar Moderaterna ut nyttan av en klimatåtgärd?"

Av: Mikael Karlsson
miljöforskare, Kungliga tekniska högskolan, KTH

Sensommarsolen strålar över Villa Fridhem och Bråviken. På övervåningen sitter Miljömålsberedningens ledamöter i samtal om det klimatpolitiska ramverket med mig och andra experter i beredningen. Någon från näringslivets organisationer upprepar som ett mantra, ”Vad kostar det?” Ett par dagar före internatet kommer också en debattartikel där lobbyorganisationerna Svenskt Näringsliv, LO och LRF förordar nollutsläpp, men först ”vid seklets slut”. På kafferasterna undrar flera ledamöter varför en så exceptionellt låg ambitionsnivå förordas, bara några månader före klimatkonferensen i Paris, december år 2015.

Man måste fråga rätt

Frågan om åtgärdskostnader för olika mål är förstås viktig. Men den leder lätt fel om inte tre andra frågor ställs samtidigt.

Den första parallella frågan rör vad det kostar att inte vidta åtgärder, eller att sätta målen för lågt. I korthet – hur dyr är klimatnotan?

Om målet dessutom är nollutsläpp så ska inte bara de lågt hängande frukterna på trädet plockas. Då kan beslut i riktning mot att nå de dyrare åtgärderna behövas redan i dag. 

Den andra frågan handlar om eventuella nyttor med klimatåtgärder utöver uteblivna klimatskador, exempelvis renare luft. En rad vetenskapliga studier ger svar på frågorna. Fortsatt klimatförändring är det dyraste mänskligheten tagit sig för, med kostnader som vida överstiger åtgärdskostnaderna. Det betyder att passivitet är det dyraste handlingsalternativet. Forskningen visar också att värdet av exempelvis lägre halter av hälsoskadliga luftföroreningar, liksom andra nyttor som följer med klimatåtgärder, är synnerligen högt.

Den tredje frågan som bör ställas rör vem som ges bevisbördan: Måste just den som föreslår skärpta styrmedel visa att kalkylen går ihop, eller ska kravet ställas på den förändringsobenägne att visa att passivitet är mest lönsamt? I dag råder den förra situationen, vilket gör klimatpolitiken skrev och trög, särskilt då det ofta är svårt att göra precisa kalkyler.

Nejsägarna kommer undan

Sammantaget är det förstås bra att beräkna konsekvenserna av klimatpolitiska beslut och åtgärder, men enbart om beräkningen beaktar alla kostnader och alla nyttor. Så länge gällande klimatmål inte är uppnådda bör dessutom bevisbördan läggas på den som säger nej till nya åtgärder, inte på den som föreslår sådana.

Tyvärr saknas allsidiga breda beräkningar i Miljömålsberedningens förslag från år 2016. Och bevisbördan i alla statliga utredningar ligger ensidigt på den som lägger fram åtgärdsförslag, inte på nejsägarna. Ändå enades ledamöterna i beredningen, och sedermera riksdagen, om det kanske mest ambitiösa klimatmålet i världen, utsläpp med nollnetto år 2045 och negativa utsläpp därefter – långt före seklets slut.

Fyra frågor som kräver svar

Just i skrivande stund, strax före midsommaren 2018, är beräkningsfrågan åter på agendan. Jag lyssnar på riksdagens klimatpolitiska debatt. Moderaterna lyfter fram sitt förslag om nyttoberäkningar av alla klimatåtgärder. Det verkar bra men tyvärr finns flera frågetecken.

Det första är att innebörden är oklar och Moderaternas nya klimatpolitiska rapport ger inga svar. Moderaterna skriver visserligen att det ännu saknas beräkningskonventioner, men det står å ena sidan att klimatnytta ska redovisas i förhållande till åtgärdskostnad, å andra sidan att det framförallt är kostnadseffektivitet som ska beräknas, vilket är något annat.

Här behöver Moderaterna tydliggöra dels vad partiet menar med klimatnyttoberäkning, dels om sådana beräkningar ska krävas innan beslut kan fattas, och hur frågan om bevisbördan i så fall ska hanteras så inte en klimatpolitisk bromskloss uppstår.

Det andra frågetecknet gäller just begreppet kostnadseffektivitet, det vill säga hur mycket olika åtgärder för att nå ett visst mål kostar. Självklart bör beslut inte vara onödigt dyra, men begreppet behöver problematiseras. Ibland behöver nämligen ett val ske mellan kostnadseffektiva och verksamma styrmedel, vilket framgår av både ekonomisk teori och miljöpolitisk erfarenhet. Det är också av stor betydelse om kostnadseffektivitet bedöms på kort eller lång sikt, eftersom förhållandevis dyra åtgärder i dag kan visa sig vara de mest lönsamma på sikt.

Om målet dessutom är nollutsläpp så ska inte bara de lågt hängande frukterna på trädet plockas. Då kan beslut i riktning mot att nå de dyrare åtgärderna behövas redan i dag. Här behöver Moderaterna tänka till.

Det tredje frågetecknet rör sidonyttor av klimatpolitiska åtgärder. Forskningen är tydlig på att dessa ofta är mycket stora. Sådana nyttor behöver därför beaktas i beslutsfattandet, i alla fall om det ska vara ekonomiskt sunt. Moderaterna missar detta.

Det sista frågetecknet rör frågan om varför just klimatpolitiken ska underställas dessa specifika beräkningskrav. Är det inte lika rimligt att beslut inom ramen för exempelvis trafikpolitiken, energipolitiken och skattepolitiken underställs klimatberäkningskrav? Om kostnad och nytta i ordningens namn ska beräknas för klimatåtgärder, ska då inte klimateffekter – som ju kan vara mycket dyra – beräknas vid andra politiska beslut? Moderaternas rapport behandlar inte detta alls, men då partiet nog inte har för avsikt att göra just klimatpolitiken svårare än annan politik så det finns säkert ett svar.

Ser fram emot M:s svar

Se där fyra frågetecken för Moderaterna att räta ut. Jag ser fram emot svar som är lika strålande klara som solen över Villa Fridhem, den där dagen i augusti år 2015 då sju partier tog rätt lätt på de tre lobbyorganisationernas kostnadsmantra och började vandringen mot det klimatpolitiska ramverk som spräckte gränsen mellan blocken i riksdagen och åter gjorde Sverige till en klimatpolitisk förebild i världen.