Forskare om PFAS-skandalen: Kemiindustrin har hamnat i skuggan

Föroreningen av grund- och dricksvatten med högfluorerade kemikalier – PFAS – från brandsläckningsskum är en av vår tids största miljöskandaler. Flera svenska kommuner har tvingats stänga vattentäkter på grund av dessa svårnedbrytbara och giftiga ämnen.

Blekinge tingsrätt har fastställt att det kommunala vattenbolaget ska kompensera sina kunder för personskada på grund av de hälsorisker som de höga halterna PFAS i dricksvattnet orsakat. Det är bra om de som drabbats får ersättning men domen belyser också allvarliga systemfel. Viktiga grundprinciper för farliga utsläpp är att de ska hindras vid källan och att utsläpparen ska betala för miljöpåverkan. Dessa principer har stöd både i svensk rätt och i EU-rätt, och om de tillämpats effektivt så skulle PFAS-skandalen inte kunnat uppstå. Flera aktörer som har stort ansvar för att förhindra utsläpp av farliga kemikalier, har nu hamnat i skuggan.

En inbyggd intressekonflikt

Både tillverkare och importörer av kemikalier som PFAS och tillverkare av kemiska produkter som brandskum har ett tydligt juridiskt ansvar att bedöma riskerna enligt EU:s kemikalielagstiftning, den så kallade REACH-förordningen. Syftet med reglerna är att se till att användningen ”inte har några skadliga hälso- och miljöeffekter”. Den som säljer en kemisk produkt, som brandskum, ska informera om riskerna. I detta fall är det Försvarsmakten som använt brandskummet och därigenom orsakat föroreningen. Som användare har de också ett tydligt ansvar enligt den svenska miljöbalken att kontrollera den egna verksamhetens påverkan på miljön.

Att varken kemiindustrin eller brandskumstillverkarna redovisat riskerna och hindrat spridningen tidigare tyder på allvarliga brister i systemet.

Det finns dock undantag i kemikaliereglerna för bland annat PFAS, som försvagar reglerna och kraven på kontroll. Dessa undantag gäller särskilt för ämnen som tillverkas i låga volymer eller som finns i liten mängd i en produkt, och för ämnen som endast misstänks vara farliga. Det finns också en inbyggd intressekonflikt i systemet eftersom det är samma aktörer som säljer kemikalierna som samtidigt ska bedöma deras miljö- och hälsorisker. Samtidigt är myndigheternas tillsyn otillräcklig och möjligheterna för oberoende granskningar är mycket begränsad. Att döma av utsläppen som vi nu ser har reglerna inte fungerat.

Måste hindras redan vid källan

Domen i Blekinge har dock varken kemikalielagstiftningen eller miljöbalken som grund utan produktansvarslagen. Den fastställer ett skadeståndsansvar för produkter, som dricksvatten anses vara i det här fallet, och bygger på att leverantören kan ha kontroll över tillverkningsprocessen. Men råvarulagret för dricksvatten är naturen. För att framställa vatten utan farliga kemikalier måste dessa hindras redan vid källan, ett ansvar som alltså ligger på helt andra aktörer.

Allvarliga hälsorisker är kända

PFAS farliga egenskaper har varit kända i årtionden. Läckta dokument visar att producenterna sett varningstecken redan på 1950-talet. Under 70-talet hittades ämnena i blodet i den allmänna befolkningen, på 80-talet sågs samband mellan yrkesexponering och cancer, och i slutet av 90-talet fanns information om global spridning och allvarliga hälsorisker. Trots detta har produktionen fortsatt. Ett EU-förbud mot användning av brandskum med PFOS, en av de mest dokumenterat skadliga PFAS-ämnena, kom så sent som 2011. Att varken kemiindustrin eller brandskumstillverkarna redovisat riskerna och hindrat spridningen tidigare tyder på allvarliga brister i systemet.

Skattemedel bekostar nu ett omfattande arbete för att begränsa användningen av PFAS inom EU. Sverige deltar aktivt i detta arbete. Hittills har två grupper förbjudits. Men det finns fortfarande 1 400 andra PFAS-ämnen med över 200 kända användningar inom industrin och i konsumentprodukter, till exempel i impregneringsmedel, i matförpackningar och kosmetika. Det finns dessutom många andra kemikalier som är tillåtna att använda trots att de har kända miljö- och hälsorisker.

Skärp lagstiftningen

Vi anser att lagstiftningen behöver skärpas när det gäller ansvaret för att särskilt farliga ämnen ska stoppas snabbare – redan innan de släpps ut eller används. Nuvarande process är för långsam. Kraven på kemiindustrin att ta fram och öppet redovisa kunskap om ämnenas farliga egenskaper måste utökas. Kvaliteten på informationen till användare måste bli heltäckande och pålitlig. Slutligen måste kontrollen av att alla aktörer fullföljer sitt ansvar stärkas så att tillsynsmyndigheten också kan kräva rättelse vid lagbrott.

För att nå målet med en giftfri miljö behövs att företagen tar sitt ansvar. Det bästa vore att kemiindustrin frivilligt slutade producera PFAS och förbättrade sina riskbedömningar och produktinformation redan innan en lagändring, så att en liknande situation aldrig kan uppkomma igen.