Famna: Rättsosäkra vräkningar skapar inte trygghet  

Ett tryggt hem är inte bara något vi alla önskar – det är en central rättighet enligt Europakonventionen. För många av oss tas tryggheten i hemmet för given. Men långt ifrån alla. För alltför många är ett tryggt hem något av en ouppnåelig utopi.

Så ska det inte behöva vara för någon. Enligt Socialstyrelsen lever i dag ca 27 000 personer i hemlöshet. Vräkningarna ökar dessutom och bland dem finns allt fler barn som drabbas. För ett barn som blivit vräkt finns en påtaglig risk att aldrig uppnå tryggheten i ett stadigvarande boende – ett hem.

Vi är fullt medvetna om, och oroade över, att tryggheten kan brista också för den som har en fast adress. Skillnaderna mellan tryggheten i olika bostadsområden är påtaglig och drabbar framför allt personer med begränsade ekonomiska resurser, en osäker ställning på arbetsmarknaden eller bristande etablering i samhället.

Brottsligheten har större inflytande över tryggheten än staten 

Osäkerheter som lätt går i arv eftersom svårigheterna innebär negativa konsekvenser för ett barns förutsättningar när trångboddhet och återkommande flyttar gör det svårt med både skolgång, sociala relationer och meningsfulla fritidsaktiviteter. Familjer i den situationen har inte lyxen att kunna välja bostadsområde. De gör vad de kan för att över huvud taget kunna få en fast bostad.

Problemet är att åtgärderna riskerar att göra situationen värre och långvarigt försätta ännu fler familjer, ungdomar och barn i situationer de kommer att ha svårt att någonsin kunna resa sig ifrån.

Vi vet att det är dessa familjer som drabbas när ett bostadsområde inte är tryggt. När brottsligheten begränsar rörelsefriheten. När rättsväsendet inte riktigt fungerar. Där de kriminella gängen har större inflytande över tryggheten i närområdet än vad våra gemensamma offentliga institutioner har. 

Regeringens argumentation för de förslag som riksdagen nu beslutar om i Åtgärder för tryggare bostadsområden, är att det ska förbättra för den som i dag bor i ett otryggt område. Det är inte den uttalade ambitionen som är problemet. Problemet är att åtgärderna riskerar att göra situationen värre och långvarigt försätta ännu fler familjer, ungdomar och barn i situationer de kommer att ha svårt att någonsin kunna resa sig ifrån.

Förändringarna innebär att det kommer att bli betydligt enklare, med större oförutsägbarhet och bristande rättssäkerhet, att vräka personer från hyresrätter. En av de saker som ska kunna leda till vräkning faller under begreppet ”bristande skötsamhet”. Att införa ett sådant begrepp öppnar för en godtycklig tolkning, något som bland annat Institutet för mänskliga rättigheter har påtalat i sitt remissvar.

Även människor runt omkring drabbas 

Våra invändningar är inte mot ambitionen att göra fler bostadsområden trygga utan mot att de åtgärder som regeringen nu pressar igenom kommer leda till mer otrygghet. Även om regeringen argumenterar för att förslagen inte är avsedda att innebära en ytterligare sanktion eller bestraffning är det konsekvensen.

De som straffas kommer dessutom inte bara bli den som begått en brottslig gärning utan också andra människor runt omkring. Exempelvis familjemedlemmar som ibland gjort allt de kunnat för att försöka sätta stopp för en anhörigs kriminella livsstil. 

Det råder ingen tvekan om att vi måste återupprätta tryggheten i områden som de boende upplever otrygga. Men ännu ett knippe repressalier som ökar otryggheten för de som redan känner att samhällets institutioner har övergivit dem är inte rätt väg. Några vetenskapliga belägg för att fler och rättsosäkra vräkningar skulle minska brottsligheten finns inte och inte heller några bevis för att osäkerheten kommer minska för att ännu fler barn till de som begått kriminella gärningar blir hemlösa.

Brottslighet ska hanteras av rättsväsendet. Det är en huvuduppgift för våra rättskipande myndigheter. Men varken polisen eller domstolarna kan själva skapa trygghet där den har gått förlorad. För det behöver övriga delar av samhället kliva in. Socialtjänsten, förskola och skola, idéburna välfärdsaktörer, näringsliv och föreningsliv samt alla andra delar av det civila samhället.

Det är med ökad närvaro, skapad delaktighet och byggandet av ett gemensamt vi som utanförskapet kan byggas bort. Det är med löftet om en framtid bortom kriminaliteten som vi kan gjuta hopp i de barn och ungdomar som i dag ser gängen som sin enda livsbana.

Så bygger vi ett tryggt samhälle med trygga bostadsområden.