En luftledning genom Sörmlands kulturlandskap skulle orsaka ett 74 kilometer öppet sår

Stålproduktion står för knappt en tiondel av världens samlade koldioxidutsläpp. Trycket på ståltillverkarna att få ned utsläppen är hårt. I Oxelösund ska SSAB installera en eldriven ljusbågsugn för att smälta råvaran. En råvara som till stor del ska täckas av Hybrit demonstrationsanläggning i Gällivare. Totalt är det en investering på cirka 50 miljarder kronor. Det är med andra ord en stor omställning som kommer ske som är både viktig och dyr. Det är inte helt enkelt heller med tanke på de utmaningar som Hybrit har.

Högt pris för omställningen

För att tillgodose SSAB:s behov av el planerar Vattenfall att bygga två nya 130 kV-ledningar mellan transformatorstationen i Hedenlunda i Flen och SSAB:s stålverk i Oxelösund. Om Vattenfall fortskrider med sina planer på en luftledning, kommer den att lämna ett 74 kilometer långt öppet sår genom ovärderliga skogs- och kulturlandskap i Södermanland. Skog kommer att röjas och ersättas av stolpar dubbelt så höga som omgivande träd. Ledningen kommer att korsa Kiladalens Natura 2000-område, som med sina höga naturvärden tryggar unik biologisk mångfald.

Så ser priset ut för omställningen trots att det finns alternativ till luftledningar: att gräva markkabel. Det är en väl utprövad teknik, inte minst ute i Europa. I Sverige tas över 200 000 hektar skogsmark, en yta större än Öland, i anspråk av luftburna kraftledningar. Helt i motsats till markkabel som läggs utmed vägar och befintlig infrastruktur i största möjliga mån, och på så sätt minskas intrånget i skogs- och jordbruksmark.

I dagarna har Mark-och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt haft förhandling om luftledningen. Om man vill se det positivt så handlar målet ytterst om att hjälpa SSAB att reducera sina i dagsläget stora utsläpp med hjälp av ny teknik. Det finns två alternativ när det gäller att förse bolaget med energin för detta, luftledning eller markkabel där den senare troligen är något dyrare att bygga. Så långt är nog alla överens. Men efter förhandlingen så kan vi konstatera att det är obegripligt att om ny omställning kräver ny teknik för stålproduktion, varför kan inte modern teknik användas för att förse ugnarna med el?

Boendemiljön äventyras

Med luftledningsalternativet äventyrar vi verksamheten och boendemiljön för lokalbefolkningen som i många fall lever på vad jorden ger och har en verksamhet som även bidrar med en positiv effekt på klimatet. Är det då inte rimligt att vi gör allt som står i vår makt att för att båda parter ska kunna fortsätta att utveckla sin verksamhet på ett mer hållbart sätt?

Vi har goda förhoppningar om att utmaningarna faktiskt kan hanteras men Vattenfalls argumentation i Mark- och miljödomstolen gör att vi tvivlar på deras vilja. Vattenfalls affärsmodell verkar vara att bygga luftledning, men hur kan en affärsmodell stå i vägen för modern teknikutveckling?Miljödomstolens roll är att döma av olika intressen utifrån lagstiftningen. Men när argumentationen blir ”så här har vi alltid gjort” så börjar man undra om ägaren till Vattenfall – det vill säga staten – verkligen vet vad Vattenfall håller på med.

Hur är det möjligt att Vattenfall, som styrs av en borgerlig regering, inte ser till äganderätten?

Inte ett ord från Vattenfalls sida om beredskapsfrågan, inte ett ord om att kostnaden för markkabel bara är något högre än luftledning, inte ett ord om teknikutvecklingen som gör att andra länder gräver ner. Det handlar inte minst om synen på äganderätten. Staten argumenterar som att den nykoloniserar. Hur är det möjligt att Vattenfall som styrs av en borgerlig regering – inte ser till äganderätten?

Offra inte miljön

För förhandlingen i Mark- och miljödomstolen präglades inte av sakliga framställningar från Vattenfalls sida utan det var staten med stort S som påvisade att den har alltid rätt. Då är tydligen inte sakfrågorna viktiga.

Utgångspunkten måste vara:

• Att samhället måste elektrifieras och Sverige bli världsledande inom hållbara lösningar.
• Att det är nödvändigt med en storsatsning på nya nedgrävda ledningar för ökad överföringskapacitet.

Är det då rätt att orsaka oåterkallelig skada på våra landskap, när mer hållbara alternativ finns? Att gräva ned ledningen skulle ge SSAB den el de behöver för att producera fossilfritt stål och trygga omistliga naturvärden. Gör svensk industri verkligt hållbar genom att ta hänsyn till helhetsbilden. Vi kan inte rädda klimatet genom att offra miljön.