"Dags att utmana påståendet att vi måste skydda mer areal"

Tomas Lundmark
Professor vid Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU)

Nyligen presenterades resultatet av den senaste skogsutredningen. De övergripande slutsatserna är att vägen framåt för skogens brukande måste bygga på kunskap, politisk tydlighet och en konstruktiv dialog. Det är bara att hålla med.

I dag finns många uppfattningar om hur skogen bäst ska bidra till samhällsutvecklingen. Allt för många som uttrycker uppfattningar om skogen saknar erfarenhet av skogen och hur skogen kan brukas. Det är ingen bra grund för en konstruktiv dialog. Det skapar också problem eftersom de som har erfarenhet av brukandet, det vill säga skogsägarna, och de som utvecklar kunskap inom den skogliga forskningen, inte får det genomslag som de borde ha när det gäller att utveckla förslag på hur skogen kan brukas på ett hållbart sätt för att möta alla samhällsmål.

Skogen är vår viktigaste naturresurs och det odlingssystem som förväntas bidra mest till samhällets gröna omställning, bort från fossilberoende och klimatbelastande verksamhet. Förslag på hur det ska gå till borde därför i stor utsträckning grunda sig på vetenskap och praktisk erfarenhet, inte åsikter och uppfattningar. Precis som Agneta Ögrens utredning föreslår.

Finns en konflikt

En betydande del av hittills avsatta områden bör rimligen kunna restaureras till naturskogsartat tillstånd om vi vågar tänka tanken att skogsägarna kan sköta skogen för att öka den biologiska mångfalden.

Tomas Lundmark
Professor, SLU

Oavsett om man gillar det eller inte så föreligger det en konflikt mellan att bruka skogen för att nå fossilfrihet, noll nettoutsläpp, nya arbetstillfällen, etcetera och att bevara skogen för att uppnå gynnsam bevarandestatus för alla våra växter och djur, särskilt när den biologiska mångfalden ska vara av en viss sort och inte bara rik.

Den insikten märks också i riksdagen där den senaste interpellationsdebatten mellan Jens Holm (V) och Isabella Lövin (MP) handlade om att skogen kanske inte räcker till allt vi vill. Skogsindustrierna har också börjat oroa sig för att skogen kanske inte räcker till allt.

"Vi måste prioritera"

Vad gäller målkonflikten i skogen är Ögrens utredning tydlig och understryker det som några av oss hävdat under lång tid, målen och anspråken på skogen är orealistiska och därmed grundorsaken till den polariserade debatt om skogen som vi sett den senaste tiden. Det är helt enkelt omöjligt att förena Sveriges mål för biologisk mångfald med den växande bioekonomi som behövs för att nå andra samhällsmål på det sätt som målen uttrycks och som skogen sköts i dag.

En krass tolkning av detta är att politiken måste ta ställning till vad som är viktigast, att bevara en viss typ av biodiversitet som kopplar till ett historiskt tillstånd eller begränsa klimatförändringen. Alla samhällsmål måste betraktas och värderas samtidigt – vi måste prioritera. Samma skog kan inte samtidigt brukas för intensiv råvaruproduktion och lämnas för fri ”naturlig” utveckling.

Skogsägarna kan ha lösningen

Jag har tidigare visat att skogen som den sköts i dag inte kommer att räcka till alla behov som radas upp. Observera, som skogen sköts i dag. Men skogen är och har alltid varit en ytterst dynamisk resurs i ständig förvandling som kan skötas på många sätt.

Hur skulle ett Skogssverige kunna se ut som når målen om fossilfrihet, negativa koldioxidutsläpp, utvecklad bioekonomi, nya arbetstillfällen och en rik biologisk mångfald. Är det ens en möjlig tanke? Jag tror att skogsägarna sitter på lösningen.

Skogen buffrar redan i dag cirka 80 procent av koldioxidutsläppen i andra samhällssektorer tack vare hög skogstillväxt och att avverkningen är lägre än tillväxten. En gratistjänst som utförs av skogsbruket just nu men som inte ska tas för given i framtiden.

Det betyder att Sveriges årliga nettoutsläpp av koldioxid till atmosfären begränsas till 10 miljoner ton. Om skogen snabbt ska neutralisera även det återstående nettoutsläppet behöver vi öka skogens tillväxt och för att det ska ske måste vi förstå, synliggöra och värdesätta skogens klimatnytta.

Ett tankeexperiment

Låt oss göra ett tankeexperiment. Med rätt incitament för skogsägarna kan tillväxten i skogen öka snabbt genom en ökad skogsgödsling. Det här vet vi. Kontroversiellt kanske men effektivt om man vill ökat upptaget av koldioxid i skogen.

Maximalt beräknas 450 000 hektar vara lämpliga att gödsla årligen vilket motsvarar cirka 2 procent av skogsarealen. Med fullt nyttjande av gödslingspotentialen i skogen skulle kolsänkan öka med 9 miljoner ton koldioxidekvivalenter på tio år för att sedan ligga fast på den nivån så länge tillväxtökningen investeras i ett växande virkeskapital.

Om skogsägarna samtidigt skulle återbeskoga all åkermark som inte är i bruk ökar kolsänkan ytterligare. 400 000 hektar mark kan återföras till skog. Om beskogningen genomförs på tio år med bästa plantmaterial och som blandskogar, betyder det en gradvis ökning av kolsänkan som kulminerar år 2050-2060 och då ligger på en nivå som är ytterligare cirka 8 miljoner ton koldioxid högre än i dag. En del av den framgödslade virkesvolymen kan skördas när den nya skogen börjar få fart på tillväxten samtidigt som kolsänkan bibehålls på en hög nivå som är cirka 10 miljoner ton koldioxid högre än i dag.

Finansieringen av dessa klimatinvesteringar kan ske på olika sätt men affärsmodeller som medger att de som släpper ut koldioxiden kan betala skogsägarna som absorberar den i sina skogar passar kanske bäst i en liberal marknadsekonomi.

Positiva konsekvenser

Två viktiga slutsatser kan dras av detta:

1. Skogen kan göra Sverige klimatneutralt till 2030 om det verkligen är viktigt.
2. Skogen kan lösa uppgiften för en investeringskostnad av 1 miljard kronor årligen.

Mer pengar behövs inte för att finansiera gödsling och nybeskogning. Därefter kan vi uppvisa negativa utsläpp av koldioxid och på så sätt hjälpa andra länder samtidigt som skogen fortsätter att bidra till en utveckling mot ett fossilfritt Sverige. Det är ett väldigt billigt sätt att nå målen om noll nettoutsläpp av koldioxid.

Klimatinvesteringen kommer dessutom att avkasta ytterligare i form av ökande avverkningsmöjligheter i framtiden utan att kolsänkan behöver påverkas negativt eftersom tillväxten gradvis blir högre och högre. Skogsindustrin kan expandera, vi får mer bioenergi, nya jobb skapas på landsbygden och vi kan bygga mer i trä.

"Dags att utmana påståendet"

Men hur går det då med den biologiska mångfalden i detta tankeexperiment? Sverige har på olika sätt avsatt drygt 4 miljoner hektar produktiv skogsmark för att säkerställa en rik biologisk mångfald. Det motsvarar en yta lika stor som Danmark.

Den nyligen presenterade skogsutredningen föreslår ytterligare avsättningar av fjällnära skog med en halv miljon hektar men nämner också flera gånger betydelsen av att bedriva en mer aktiv naturvård för att säkerställa förekomst av de mest ovanliga och utsatta artgrupperna. Kanske är det dags att utmana påståendet att vi måste skydda mer areal?

En betydande del av hittills avsatta områden bör rimligen kunna restaureras till naturskogsartat tillstånd om vi vågar tänka tanken att skogsägarna kan sköta skogen för att öka den biologiska mångfalden. Med stöd av forskning och praktisk erfarenhet av naturvårdande skogsskötsel så kan färre arter klassas som hotade i framtiden vilket också skulle bidra till att begränsa behovet att ytterligare arealer som undantas från virkesproduktion.

Ge skogsägarna förtroende

Tankeexperimentet ovan kan ses som ett av många exempel på att mycket är möjligt med en utvecklad skogsskötsel och en framtid där skogsägarna ges förtroende och ekonomiska incitament att sköta skogen för flera mål än enbart virkesproduktion. Och där övriga mål i samhället inte bara leder till restriktioner i skogsbruket utan utvecklas till efterfrågade och prissatta tjänster.

Med ett större fokus på vad skogsägarna gärna får göra för att vara landsgagneliga och inte som nu, i huvudsak på vad man inte får göra, kommer skogen även i framtiden att bidra till det svenska välfärdsbygget och svenskars välmående och naturupplevelser.