Återskapa ålens livsmiljöer och minska dödligheten i vattenkraftverk
Uppdrag gransknings program om ålen visar att skyddet för arten både är brännande och komplex. Skyddet koordineras bäst på EU-nivå då populationen är spridd över flera kontinenter. Att återskapa förlorade livsmiljöer i inlandsvatten bör prioriteras, skriver fem ålforskare vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Fem ålforskare
Se undertecknarna i rutan nedanAndreas Bryhn
Docent Sveriges lantbruksuniversitet
Josefin Sundin
Docent Sveriges lantbruksuniversitet
Håkan Wickström
Fil dr Sveriges lantbruksuniversitet
Niklas Sjöberg
Fil dr Sveriges lantbruksuniversitet
Willem Dekker
Fil dr Sveriges lantbruksuniversitet
Den europeiska ålen är Europas mest geografiskt spridda fiskart. Den utgör en enda population som finns i stora delar av de kontinentala inlandsvattnen (och vissa kustvatten) i Europa, Nordafrika och västra Asien. Sedan flera årtionden har rekryteringen av ung ål minskat kraftigt, varför de flesta är överens om att arten behöver ett starkt skydd.
Ålens vandringsvägar blockeras
Ett färskt avsnitt av SVT:s Uppdrag granskning visar på ett tyvärr alltför ofta negligerat problem för ålen. Under århundraden har vandringsvägar blockerats av vattenkraft och annat. Åar har rätats ut och sjöar, våtmarker och diken har dränerats. Dessa utgjorde tidigare viktiga livsmiljöer för ålen, som enligt historiska källor var mycket talrik, spelade essentiella roller i sötvattensekosystemen och utgjorde fattigmansmat.
”Gjorts väldigt lite”
Ålyngel dör i tonvis i europeiska floder för att de inte kan vandra vidare uppåt.
Sett över utbredningsområdet är inlandshabitatet det absolut viktigaste för uppväxande ål. Ålyngel dör i tonvis i europeiska floder för att de inte kan vandra vidare uppåt. Därtill dör tonvis av ål i europeiska vattenkraftverk. På EU-nivå gäller Ålförordningen, överordnad svensk lagstiftning, som syftar till att medlemsstaterna ska skydda ålen tillräckligt. Ålförordningen har nyligen utvärderats av EU-kommissionen, och har befunnits vara relevant och aktuell.
I Sverige har åtgärder för att skydda ålen främst fokuserat på att begränsa ålfisket: förbud mot fritidsfiske 2007, stängt yrkesfiske på västkusten norr om Torekov 2012 och ett minskande antal ålfiskelicenser sedan dess. Däremot visar våra egna kartläggningar, liksom reportaget från Uppdrag granskning, att det överlag har gjorts väldigt lite för att återskapa ålens inlandshabitat och garantera säker upp- och nedströmspassage förbi vattenkraftverken i Sverige.
Enligt EU:s gemensamma fiskeripolitik och Internationella havsforskningsrådet ICES ska all relevant mänsklig aktivitet beaktas för att upprätthålla livskraftiga fiskbestånd. Vi menar att detta i ålens fall är nödvändigt, då forskningen saknar en kvantitativ förståelse för rekryteringsminskningen.
Återuppbygg ålbeståndet
Att återskapa åtminstone delar av ålens tidigare inlandshabitat och minska dödligheten i vattenkraftverk ser vi i i dag som de mest angelägna åtgärderna för att återuppbygga ett ålbestånd med långsiktigt sikte på historiska nivåer. Det skulle sannolikt gynna såväl ålen som den biologiska mångfalden.