Enas över blockgränserna om riktiga stambanor

Nya högerregeringen har satt stopp för att bygga höghastighetsbanor. Men det är inget stopp för att bygga järnvägar. Det är inte ens stopp för att bygga stambanor. Ja nu menar jag ”riktiga” stambanor eller ”äkta” stambanor. Så därför säger jag låt oss bygga stambanor! Efter behov. Och efter råd.

Nu blir nog en del läsare konfunderade. Var det inte stambanorna som skulle stoppas? Nej det var ”stambanor för höghastighetståg” som det korrekta namnet lyder. Såldes en bana endast för en bestämd sorts tåg – höghastighetståg.

Det som missvisande senaste åren kallats för stambanor har ingenting att göra med de stambanor riksdagen 1854 beslutade att staten skulle bygga. Avsikten då var en helt annan. De skulle som ordet anger vara en stam för hela järnvägsnätet varifrån olika intressenter kunde bygga bibanor, för alla sorters tåg.

Stoppet har föranlett kommentarer från lokala företrädare att det var en ”plötslig” eller ”helt oväntad” omsvängning. De måste ha levt i en annan värld.

Men nu är höghastighetsbanorna stoppade – dock med undantag av Ostlänken som utgör mer än halva längden sammantaget på de tre bandelar som hittills planerats. Stoppet har föranlett kommentarer från lokala företrädare att det var en ”plötslig” eller ”helt oväntad” omsvängning. De måste ha levt i en annan värld.

Partierna har bytt fot flera gånger

Redan 2016 sa Moderaterna klart nej till höghastighetståg i en uppmärksammad debattartikel. ”Regionala pendlandet och industrins behov av pålitliga godstransporter” skulle nu stå i centrum. Centralt gjorde dock M senare en kompromiss med partikamraterna i Jönköping att man kunde acceptera mer järnväg dit – dock inte som höghastighetsbana.

Kristdemokraterna bytte åsikt i frågan vid ett likaså uppmärksammat riksting där nuvarande infrastrukturministern Andreas Carlsson blev ”omvänd”. Förutom att säga nej till höghastighetsbanor och upprustning av befintlig järnväg beslöt KD att stöda utbyggnad av ”nya sträckor som behövs för att öka kapaciteten och funktionaliteten”.

Av regeringspartierna var Liberalerna lite mer obestämda, men sa till slut klart nej. Medan stödpartiet Sverigedemokraterna har varit den skarpaste kritikern av höghastighetsjärnväg. Mot den bakgrunden är det minst sagt konstigt att någon engagerad i höghastighetsbanorna över huvud taget blev förvånad. Regeringar brukar ju fatta beslut om det finns majoritet bakom förslagen.

Projekt måste säkras över blockgränserna

Det har i debatten med rätta framförts krav på att ett så stort projekt som det är fråga om borde vara säkrat över regeringsskiften. Alltså måste det finnas någon form av partiöverenskommelse. Socialdemokraterna inbjöd oppositionen till överläggningar förra mandatperioden. Man ville dock bara prata ekonomi medan de gamla allianspartierna ville behandla hela projektet såsom även omfattning och utförande. Det ville inte den rödgröna regeringen varpå Ulf Kristersson sa ett bestämt nej till överläggningar. Och därmed överenskommelse.

Socialdemokraterna är inte så doktrinära som det framgick under förra infrastrukturministern. I den transportplan som dåvarande S/MP-regeringen antog 2018 heter det ”byggandet ska ske i en takt som ekonomin tillåter och på ett kostnadseffektivt sätt”. Inte på något ställe angavs heller att banorna skulle byggas för 320 km/timme.

Ta chansen, Ulf Kristersson

Nu har Ulf Kristersson chansen inbjuda till överläggningar och bestämma dagordning. Det borde finnas alla möjligheter att kunna komma överens om en långsiktig lösning. Att exempelvis fullfölja Götalandsbanan delen Göteborg-Jönköping-Tranås skulle ha många fördelar och borde kunna ligga inom en gemensam ram.

Så låt oss alla ena oss om att bygga riktiga stambanor! För snabbtåg upp till 250 km/timmen och alla andra sorters tåg – inklusive gods.