Underskatta inte skolkuratorns roll för elever

Jag har disputerat med avhandlingen ”Skolkuratorns samtalspraktik – en studie om individuella samtal med barn i den svenska grundskolan”. Avhandlingens fokus var skolkuratorns roll som psykosocial expert i skolan och hur skolkuratorn utför individuella samtal med barn.

För lite tid för förebyggande arbete

Skolkuratorer som har ingått i studierna har uttryckt ambivalens kring både uppdrag och roll. Uppdraget uppges vara främst hälsofrämjande och förebyggande men skolkuratorer beskriver att huvudsaklig tid går åt till åtgärdande arbete. Detta medför att skolkuratorer benämner det åtgärdande arbetet som förebyggande, så till vida att de förebygger att de uppmärksammade utmaningarna för barn inte skall bli värre.

Eftersom skolkuratorns individuella samtal är en stor arbetsuppgift förefaller det märkligt att det inte finns riktlinjer eller regler för dessa.

Ambivalensen kring rollen som skolkurator blir framträdande vid inplaceringen i elevhälsoteamet. Elevhälsoteamet innefattar legitimerad personal, till exempel skolsköterska och skolpsykolog. I teamet det är bara skolkuratorn som inte har någon legitimation. De intervjuade skolkuratorerna beskriver en lägre ställning i elevhälsan. Detta får till följd att rollen som psykosocial expert riskerar att urholkas.

Skolkuratorer blir tilldelade och tar arbetsuppgifter som inte ingår i uppdraget, så som rastvakt eller rektorns ”högra hand”. Dessa uppdrag är såklart inte alltid negativa, men om skolkuratorer gör arbetsuppgifter som ligger utanför professionsutövandet bör de utföras med psykosocialt fokus.

Individuella samtal förväntas minska

När barn kommer till skolkuratorn har de själva behov av att få ge uttryck för sin livssituation, oro och svårigheter. Såväl skolkuratorer som barn som ingått i avhandlingen har påtalat att samtalen har ett avgörande värde. Resultatet i avhandlingen visar att skolkuratorn kan vara en aktör som hjälper och avlastar barn genom individuella samtal. Samtalsstöd till barn är en av de största arbetsuppgifterna för skolkuratorer. Trots detta finns indikationer och utsagor i skolkuratorskåren att de individuella samtalen förväntas minska. Det är en ekvation som inte går ihop.  

Eftersom skolkuratorns individuella samtal är en stor arbetsuppgift förefaller det märkligt att det inte finns riktlinjer eller regler för dessa. Jag är övertygad om att sådan vägledning bör införas för att säkerställa barnets rättigheter om att få komma till tals om sin livssituation och att någon lyssnar på dem.

Barn behöver en trygg vuxen

I nuläget finns inte heller någon dokumentationsplikt för skolkuratorer. Det får, på ett nationellt plan, konsekvenser av att det inte finns någon samlad bild av vilka psykosociala insatser som görs och avstås att göra. På ett individuellt plan påverkar det rättssäkerheten för barnen, de kan gå i samtal hos skolkurator under lång tid, men kan i efterhand inte få ut journalanteckningar om vad som gjorts eller vilka bedömningar skolkuratorn gjorde under pågående samtalskontakt. Maria Kjellgren efterfrågar att barns rätt till psykosocialt stöd i skolan samordnas nationellt.

Jag är övertygad om att skolkuratorer ska vara psykosociala experter. Skolan är helt rätt för att avhjälpa vissa svårigheter och problem som barn sätter ord på i individuella samtal. Skolan är den plats där barnen ägnar stor del av sin dag och där skolkuratorn kan vara en trygg vuxen till stöd för barn.